Återhämtning

Det har varit en lugn, ledig helg (dock utan fotografering, som synes). Djur och hushållsnära tjänster kommer vi ju aldrig undan, men däremellan har jag faktiskt stulit mig tid att läsa lite skönlitteratur, fastän jag borde ha prioriterat diverse klubbadministration, tvättvikning eller annat mer eller mindre nödvändigt. Sambon körde buss, så jag kunde läsa i lugn och ro utan uppmaningar om att fixa allt mellan himmel och jord på hans önskelista.

Annars är helgens stora händelse att äldste sonen "skrev" upp för skoterkortet och klarade det med bravur! En milstolpe och bedrift som är större än jag med ord kan beskriva. Att läsandets, skrivandets och räknandets konst kan vara ett olösligt mysterium, medan att lära sig och förstå teori sida upp och sida ner för att få sitt efterlängtade tillstånd att köra skoter fritt under eget ansvar är lätt som en plätt - det är något jag kanske aldrig kommer kunna förstå. Naturligtvis firades det - med hemgjord pizza, snacks och godis. Ungarna kollade film, pappan somnade i soffan och jag i fåtöljen, så det hela utmynnade i en ganska normal lördagskväll till slut.

Jag hade bakat en Dajmtårta också, men den orkade vi inte äta förrän idag. Denna dag som för övrigt förgyllts av en skidpromenad med hunden, glada ungar i kälkbacken och några timmar i bilen för att hälsa på svärföräldrarna som fortfarande är inhysta lite varstans rent geografiskt. Och just nu snöar det - massor!!

Veckobokslut

Kredit:

- En svärfar som mot alla odds blivit sämre
- En onödig skoterolycka (igen)
- Läxbråk med, och omprov för sonen
- Är långt ifrån ikapp på jobbet och har nu tre deadlines redan på onsdag
- Alldeles för lite sömn och motion
- Har inte ens haft samtalstid med sambon
- Kommer av olika skäl inte iväg på svågerns 50-årsfirande imorgon

Debet:

- Bra, utomordentligt bra, möten på jobbet
- Härliga solstrålekids på skidträningen
- Tre fantastiska egna åk i en alldeles tom, superfin slalombacke
- Vardagsmotion via flisbärning
- Kollegan åker till Miami i morgon för att hälsa på fd kollegan
- Hunden verkar nöjd över att ha flyttat in hos oss (vägrar gå in i andra huset)
- Har provat ut nya längdskidor som bara ska monteras innan jag får hämta dem
- Ett sagolikt månsken på de nattliga hundpromenaderna som jag nog kan vänja mig vid

Har man bara förmånen att kunna uppskatta livets alla små och stora glädjeämnena, så blir det ju nästan alltid ett nätt litet överskott - så även denna vecka.

Låt dem inte vinna

Har nu gått från att vara förundrad, via beklämd till upprörd och heligt förbannad. (Skriver ut svordomen - så arg är jag!) När folk kommenterar Bogges hyvens hälsning på Facebook med rasistiska och fördomsfulla uttalanden, när diskussionen övergår till att handla om halalslakt eller ej, när han hotas både på rasistiska internetsajter och per telefon.  Då inser jag att jag är ett blåögt våp som trodde mer och högre om mänskligheten och - blir så besviken, så oerhört ledsen.

Här i trakterna har flera initiativ tagits till att visa stöttning och uppskattning - stödhandling en gång i veckan, facebookgrupper, någon var in med en blomma på affären. En ung tjej håller på att samla in underskrifter på ett vykort. Hennes faster har skrivit om det här.
Gå in och skriv under du med!

Hinner inte

ens läsa uppdateringarna hos favoriterna. Flöjer runt mellan svärfar på lasarettet, svärmor på äldreboendet, barnen härhemma och jobbet. Däremellan bär jag flissäckar mellan förrådet och pannan, för naturligtvis gick en växel till skruven sönder. Just när det är -24 ute.

Glädjer mig åt oväntat besök av guddotter med bror och mor i lördags, en lång härlig skidtur och att granen och tomtarna blev bortforslade, ett sagolikt månljus (som jag inte lyckas fotografera) och uppmärksamheten en av bygdens ICA-affärer fått i helgen.

Men, handen på hjärtat - var är vi på väg, när en vanlig, hederlig, ärlig välkomsthälsning får så stor uppmärksamhet? Borde ju vara den  naturligaste sak i världen att man hälsar sina nya grannar välkomna......

Allt på en gång

Knappt har vi landat i svärmors flytt, så åker svärfar in på akuten med andningssvårigheter. Något med lungorna konstateras det. Så nu blev vi med hund också. Men det verkar trettonåringen ta fullt ansvar för. Inget ont som inte för något gott med sig....

Men revyn var bra och att träffa A&J var bäst!

Så kan det gå

Googlar lite på måfå och surfar in på ortsnamnet till den by där vi hyrt lägenhet för att fira sambons 50-årsdag (Jo, vi har bokat och ja, vi ska åka utomlands till solen mitt i smällkalla vintern! Otroligt, men sant!) - och vad ser jag?? Jo, halva restaurangbeståndet, ungefär, har brunnit ner på nyårsaftonens natt efter att en raket snedtänt!

Men lägenheten finns i alla fall kvar - och stranden och ledigheten!
(Förvisso inte i evighet, men Amen ändå.)

Och får man tro de som känner folket i landet i fråga, så säger de att innan vi kommer ner går wokpannorna för fullt igen och restaurangerna har kanske inte tak, men säkert någon slags sittplatser. Annars får jag väl laga maten själv, det funkar ju hemma, så......

Myggfritt

Här flyger veckorna iväg - fattar inte hur det kan vara torsdag redan? Men det händer ju, som sagt, alltid något..... Ikväll blev det dock ändrade planer,  -21 är för kallt för skidor, men "göralaus" blir man ju inte ändå. Jag hade dock föredragit skidåkningen, särskilt efter att ha läst följande urgulliga kommentar till klubbens statusuppdatering om inställd träning p g a kylan:

"Gillades inte av min 4-åring, ligger på golvet helt hysterisk. Han har efter att ha övervunnit blygheten för Anneli bara pratat om nästa träning. Han vill inte inse att det är kallt."

Häromdagen frågade jag via Fb om någon hade badat en kanin - det visade sig att antingen var frågan inte så knäpp som jag trodde, eller så har jag särskilt galna kompisar. Flera stycken hade gjort det, med varierande resultat. Hur som helst blir jag nog tvungen att prova själv till helgen - den vita, långhåriga kaninen som räddades undan syskonen och fick hoppa fritt i fjöset hittade skitrännan och tyckte att den var perfekt att gräva i. Jojo - nu sitter den instängd i en egen bur, kan jag meddela.

Läxkampen har börjat igen, vissa kvällar är jag världens mest pedagogiska morsa, andra får jag utbrott värre än Hekla. Moroten stavas "bara" två och ett halvt år kvar till gymnasiet. Men i morgon kväll ska vi gå på kinarestaurang och revy, Grabbarna Grus och jag. Vi gör det tillsammans med A, min goda vän ända från högstadie- och gymnasietiden och hennes numera vuxne son. Det blir finfint, även om sambon väljer att stanna hemma.

Jomenvisst

Skidåkning blev det -  både utför och tvärsför.  Hade i det senare draghjälp av hunden, men när jag till sist släppte honom lös så försvann han som en blixt. Fick åka tillbaka och leta - jo, mycket riktigt, det lilla äcklet hade hittat någon slags åtel och stod där och smaskade i sig. Det hela medförde att det var nästan mörkt innan vi kom tillbaka till gården igen, men jag var ändå oerhört nöjd med det faktum att hunden inte flyttat in till oss ännu.

Övrigt "intressant" från helgen? - Psykbryt på TV-spelsfixerad tonåring, allvarligt samtal om vikten av att förstå sociala spelregler och att nej betyder nej och inget annat, skoterkurs del 2 för äldste sonen, en sambo som bara långsamt blir bättre i ryggen och en svärfar som insåg att grötkokning inte gör sig självt det heller. Och så är det mer galet än någonsin i vårt fjös.... En tupp som flyttat till kaninavdelningen, en kanin som fick räddas från sina överkärleksfulla syskon, en stelfrusen rundbal och unghöns som lägger ägg överallt utom i värpredet.
Ja du milde!

Kändes riktigt lugnt, skönt och avkopplande att åka till jobbet samt på informationsmöte om nya Särskolegymnasiet ikväll. Och ändå bättre att jag inte är svärdotter i Japan, för om svärmor nu inte fullt ut har accepterat den nödvändiga flytten, verkar hon i alla fall ha resignerat inför fakta. Gott så.

Nu hamnade du där

När kvarnarna började mala gick allt fort. Väldigt fort. Så fort att jag inte riktigt hann med. Jobbet har det inte blivit så mycket med de här dagarna. När jag har varit där har jag ändå mest fått engagera mig i telefonsamtal och planeringsresonemang med allt och alla. Dessemellan har jag åkt skytteltrafik till ålderdomshemmet här i trakten.

Vi vågade inget säga om syftet med dagens utflykt. Men det är klart hon förstod. Till sist. Och vi känner oss som jordens största skurkar. Men det är ju framförallt för hennes omsorg, trygghet, välbefinnande det här är tvunget, även om det också gagnar resten av familjen.

Herrarna i huset har varit mer handfallna än vanligt och min vana trogen, biter jag ihop, går in och styr upp. Fixar. Lägger mig själv åt sidan tills det är över. Men idag, i det fantastiskt vackra vintervädret, när svärmor flyttade in i sitt lilla rum på det fina äldreboendet, fick sambon ta det svåraste. När hon utan fundering alls sa "Hej då" till mig, men med en vindpinad furas envishet höll fast hans hand. Hårt. Länge.

När vi hungriga och trötta väl kunde åka hemöver svängde vi in på centralorten, hämtade upp den av grabbarna som var kvar på skolan och åt middag på den lokala Thairestaurangen. Hemma kokade vi kaffe och åt upp resterna av 16-åringens köpta födelsedagstårta från gårdagen. Jag känner mig matt både till kropp och själ. Botemedlen finns dock inom räckhåll - helgen är vikt för skidåkning (om det nu inte blir alldeles för kallt) och just här och nu överdoserar jag Bo Kaspers - alltid rätt medicin när melankolins vingslag sveper in.

Dagens händelse

Det ser ut som att den bara blev trött och la sig på sidan för att vila lite. Sanningen är att plogkäpparna är borta sedan grannen körde i diket på exakt samma plats på Nyårsdagen. Den danske chauffören fick möte, höll ut och vips! Men han klarade sig helt och hållet oskadd. Där låg visst en lastbil i november också, innan snön kom. Men den trixades upp rätt snabbt. Denna var fullastad med foder, så sambon (som numera är fullproppad med receptbelagda värktabletter och inte känner av ryggen lika mycket längre) och sönerna har varit engagerade mest hela kvällen med lossningen, medan jag varit i Norge och gränsbyn på jobbmöten. 

Men tur ändå att lastbilen blev "trött" på rätt sida krönet, annars hade den kunnat landa rakt i vårt vardagsrum (varifrån den nedre vänstra bilden är tagen).

Trettondag

Började dagen med sillfrukost - inte så dumt. Vi äter inte så mycket sill ens till jul, men alla har olika favoriter, så i år köpte jag en stor burk löksill och gjorde tre olika varianter. Jag tyckte den med vitlök blev godast, så den är åtminstone slut nu. 

Här låg en avi om ett rek och skräpade sedan någon vecka tillbaka. Jag hade inget beställt och väntade heller inget annat, så med lätt bävan undrade jag vad det kunde vara för myndighetsuppmaning. I fredags kom en påminnelse, så det var väl bara att sluta gruva sig och hämta ut det i stället då. Döm om min förvåning och glädje när det var ett paket från Schweiz!! I det låg ett fint kort, en påse "Chääsmischung" för att göra Fondue och min absoluta favoritchoklad. Vielen, vielen Dank Bebert - ich hab' mich riesig gefreut!!!

Förstå hur fint det var att få öppna detta paket efter de senaste dagarnas ledsamheter - jag är helt lyrisk! Ibland är det som att något magiskt ser till att lägga pusselbitarna på plats i precis rätt ordning för att göra livet lite bättre, lite ljusare, lite godare. Chokladen ransoneras och avnjuts med största välbehag. Ostfonduen sparas till nästa helg, eller möjligen till nästa gång jag träffar syrran, så får vi smakminnas och gotta oss tillsammans.

Annars har det motionerats i "fjösgymmet" i dagarna två. Utgödslingen hade stått så det blev ett rejält pass att få allt som jag vill ha det igen. Dessutom har hönsen fått nystädat. Lilltuppen som förvånande nog har repat sig helt och hållet har bott utanför hönsavdelningen några dagar, men idag passade han på att flytta tillbaka. Har läst att om tupparna väl slagits om hierarkiordningen så kan det vara lugnt sedan. Får väl se hur det går.

Och granen vi tänkt hiva ut blir nog kvar några dagar till. Som vanligt.

Inte blev det någon dans inte

Och tur var väl det!

För mig kommer fler danskvällar, men det är osäkert hur många kvällar till min svärmor kommer att bo kvar i sitt hus. Dessutom har sambon haft ont i ryggen hela dagen, mer än normalt så det var ett enkelt val att välja bort mitt eget nöje - "just in case of", liksom.

Så med facit i hand har jag nu i stället "lagt" och bäddat ner svärmor. Minns att barnens läggningar kunde ta en 30-40 minuter som mest, men detta tog minst en timma. Sedan fick sambon riktigt, riktigt ont (har aldrig sett dess like, faktiskt!) så det slutade med ett samtal till sjukvårdsupplysningen som rekommenderade ett besök av Krokoms trevliga ambulanssjukvårdare. De misstänker ryggskott modell värre, sopade i honom en megados smärtlindrande och nu så sover han. Blir det inte bättre i morgon ska vi ta oss in till akuten (vilket de däremot inte rekommenderade en fredagskväll......)

För att helt sakna Florence Nightingale-gener såväl som ambitioner, tycker jag mig nu ha fyllt kvoten för ett bra tag framöver. Men besöket av familjen H var lika trevligt, som vanligt, och C och jag fick en härlig skidtur tillsammans med hundarna. Det blev definitivt dagens behållning på pluskontot!

Vart går gränsen?

Det är svårt att veta. Två fall på lika många dagar och ett åldrande som eskalerat på bara något år. Månad? Vecka? Dagar!! "Att bli mamma till sin mamma" borde jag kanske ha läst, även om detta är annorlunda. Men ändå. Vad är bäst, hur ska vi tänka, förhålla oss? När överväger vård- och omsorgsbehovet tryggheten att få bo hemma? När funkar det helt enkelt inte längre för att få leva ett värdigt liv?

Jag har alltid valt barn före äldre då det kommer till omsorg, idéell såväl som professionell. Men ibland ges inget val. Som nu. Och det gör det hela om möjligt ännu svårare och samvetskvalen om möjligt än större.

Lite jobb kom emellan

Allvarligt - när var det så drygt att jobba två dagar senast?? Kan inte minnas alls. Men imorgon är jag ledig igen och vi väntar finfrämmande från Värmland och sedan säger de yngre mammorna i byn att jag ska följa med på dans. Igen. Har jag någonsin varit svårövertalad? Nej, skulle inte tro det, för i pausen spelar även de ständiga favoriterna.

Men allra först ska jag sova gott och förhoppningsvis komma ut på den där längdpremiären för säsongen.

Icecreamcoloured days

Med sällskap av himlens alla färger tog sonen och jag sparkarna till Långan för en gudstjänst på temat "ge aldrig upp", vilket passade bra. Efteråt var det kyrkkaffe med de allra godaste hembakta Chokladbiskvier. Extra smaskigt när jag nu aldrig kom till skott att baka några själva, så jag goffade i mig två, nästan utan att skämmas. På hemvägen kom vi ikapp två damer från byn - de hade inga reflexer, så jag försåg dem med våra reserver. Himla gulligt sällskap fick vi, nästan lite som att åka spark med rumpnissarna i Ronja Rövardotter.

Hemma möttes vi av en något tråkigare tillställning. Ungtuppen har mest troligt just blivit könsmogen och bestämt sig för att dvärgtuppen är ett hot. Det var rejält med stryk han åkte på. Nu har vi isolerat honom och avvaktar eventuell rehabilitering. Kanske vore det barmhärtigast att nacka honom, men vem i familjen superblödig skulle klara av det?

Gott slut och en god början

Fastän jag har varit ledig så länge känns det som att jag inte lyckas åstadkomma något alls, hinner inte, orkar inte - sover i stället. Skönt, även om det känns som bortkastad tid.

Häromdagen tog sonen in alla kaninerna och snabbt kunde vi konstatera att Skuttelina behöver byta namn. Som vi efter konstens alla regler kollat och trott oss veta att det var en tjej, men icke! Förmodligen har vi lika fel när det gäller de tre nya, så min favorit kanske kan heta Snövit ändå? Vi får väl ta alla till veterinär vad det lider och helt enkelt be om kastrering av de som verkligen är killar

Var återigen en sväng förbi Offerdals vackra kyrkor och tände på gravarna. Den lilla är min solklara favorit. Det blir nog några besök där i vinter. F ska nämligen påbörja sin konfirmandundervisning i en liten grupp som sedan ska ha konfirmationen tillsammans med alla andra i den stora ordinarie gruppen. Vi börjar med första gudstjänstbesöket idag. Spännande.

Nyårsafton blev en favorit i repris. Hela gänget på skoter upp till Buan där det grillades korv, dracks "skumpa" och umgicks. På kvällen samlades vi hos Å&A med en variant av knytis där varje familj gjort något till den gemensamma middagen. Jag gick och bar långpannan med Tiramisu för 16 personer, medan killarna åkte spark, snowracer och skoter till kalaset. Det fanns planer på att spela spel  eller någon annan aktivitet som alla kunnat delta i, men det slutade med att barnen drog ut och härjade i snön i två timmar och vi vuxna pratade och skrattade så det är gränsfall på att vi har träningsvärk i magen idag. En alltigenom supertrevlig Nyårsafton, alltså. Hoppas vi har skapat en tradition....

Nu på morgonen är här lugnt i vårt hus. Jag har sorterat bilder, plockat lite och ska strax gå och se till djuren. Det nya året börjar i samma spår som det gamla slutat och så långt är allt väl.

 Med tillönskan om ett gott, glädjerikt, spännande, kärleksfullt, nytt år!