Den allra bästa överraskningen

Min syster har alltid ett väldigt fullspäckat schema med träningar, jakt, tävlingar och allt annat som hör till i en familj med tre barn. Det är svårt att få till det med att träffas, men det är lika fantastiskt roligt varje gång. Vi hade pratats vid några gånger på telefon, men jag hade ju inga förhoppningar om att vi skulle kunna och hinna träffas detta "lov" heller. Och så plötsligt, när jag precis dricker mitt kaffe efter att ha varit i fjöset - står de där, alla fem på vår gårdsplan!

Vilken lycka!!

Eftersom de inte har någon snö alls hemmavid tog vi en tur till buan för lite jul- och vinterkänsla. Efter middagen tittade vi på deras semesterbilder och sedan fick de lov att åka eftersom A mådde lite "halvdåligt". Men vi fick vara tillsammans en dag, prata, skratta umgås och må gott! Det verkar dock som att den stora glädjen tog musten ur mig - idag har det varken blivit skidtur eller något annat. Bara mycket sömn och lite, lite jobb. Får väl ta igen det i morgon, förhoppningsvis. 

Julen 2013

Dagarna före julafton innehåller så mycket och en stor del av det är ren och skär stress. Egenframkallad och till viss del påtvingad av yttre omständigheter. Förstår inte hur jag hann med att blogga så mycket förut? Fast viss del kan nog förklaras med facebook, instagram och twitter. Det blir lite overload emellanåt. Borde nog ta en vit vecka då det gäller alla dessa sociala internetfunktioner.

Hur som helst, det artade sig bra med renarna traditionsenligt på "hägn" och tomtetur med närmare 40 personer - som vanligt ett av julens mysigaste inslag. På julafton var jag min vana trogen beredd att säga upp mig. Men det blev bra det med till sist. Vi hade precis installerat nya ugnen så med färska lussebullar, struvor och kokostosca som sonen bakat begav vi oss till svärmor på äldreboendet. Hon sken som en sol och såg verkligen ut att njuta av de få men goda och vackra kaksorterna. Naturligtvis hade jag mitt i alla stress åkt ifrån hennes julklappar hemmavid, så jag lämnade övriga familjen framför Kalle Anka och pilade hem de 2,5 milen, fick en tokidé och drog på mig tomtekläderna. Det kan man nog säga var kvällens genidrag - underbart att se svärmors reaktion!

Väl hemma igen utförde jag ett tomteuppdrag hos grannen och sedan hjälptes vi åt att fixa en liten men välsmakande julmiddag. Julklappsutdelningen följde invant mönster - mannen i huset handlar dyrt och mycket och får lite eller inget tillbaka. Så har vi hållit på i 20 år nu och inte lär det bli annorlunda i framtiden. Men alla är glada i alla fall. Lite godis på det och sedan i säng i rimlig tid för att orka upp till julottan.

Juldagen är för övrigt min favorit. Inga krav, ingen stress längre. Börja dagen med en lugn och skön stund i kyrkan med vacker musik och körsång - i år var sonen , hans kompis och mamma med också. Några hade t o m åkt häst och släde med facklor till kyrkan - vilken upplevelse i månens sken!! Hemma åt vi frukost, myste i soffan och läste bok, spelade spel och väckte resten av familjen. När djuren fått sitt tog jag med hunden för en tur på de fantastiska skidspåren här uppe i skogen. Blev drygt 12 km (känns i rumpan idag) och mötte en hoper betydligt snabbare skidåkare än jag själv. På kvällen var vi bjudna till en av sambons goda vänner på middag. Det blev en väldigt trevlig - och internationell - kväll, med julbord kompletterat med fantastiskt god hemlagad thaimat, många goda skratt och en och annan ny bekantskap.

Idag hänger vi i soffan igen, sonen och jag, medan vi väntar på att den andra halvan av familjen ska kliva upp. Det står skotertur till buan på schemat, för att staga tak och titta till efter alla stormar. Får se om jag hinner med lite skidåkning också. Det finns ju pannlampa!

God fortsättning så här på julens sista dag!

Julledigt

Officiellt har jag nu inlett en veckas jullov. Inofficiellt följde en hoper jobb med hem som jag inte riktigt hann med. Känns i alla fall bättre så, att få fnula på med det lite allteftersom, än att sitta kvar till allra senaste kvällen.

Även om här är mycket kvar "att göra" så verkar det arta sig riktigt bra till sist. Inga kakor - men tunnbröd. Snö - så pass att det blir en vit jul. Det är viktigt! I alla betydelser och aspekter. Stora juklappsinköpsoenigheten har passerat. (Jo, är det någon gång jag känner att vår relation är närmre en separation än annars, så är det i juletid när det ska handlas julklappar. Det är inte sant så oense vi är. Det slutar inte sällan med total syrlighet från min sida och sedan kapitulerar jag i alla fall och var och en gör efter sitt eget huvud. Den där tvålreklamen och trissreklamen känns riktigt mitt i prick!) Kvar är att hämta hem granen, handla lite mat och möjligen lite städning och en och annan julduk på borden. Klart!

Så nu sätter jag mig och njuter av en kopp kaffe i min nya kopp med de godaste Tinapraliner. Hon känner oss väl, vår styrelseordförande som kom med julklapp till jobbet. Tack!!! Till kollegan hade jag även tagit med en kartong med ägg från alla Lisorna och en påse nybakt tunnbröd - tror hon tyckte om det med.

Märkvärdigare behöver det faktiskt inte vara.

Julen är räddad

Idag har vi surrat, skämtat,  reflekterat, skrattat, diskuterat och förstås bakat tunnbröd till julbordet. Tack AM och K för en härlig dag!!!! Och gott blev det också.

Skidpremiär

Nu är den avklarad - premiären! Fast först var det lite av ett antiklimax - isigt och hårt och mer sten än snö i liftspåret. Några av oss entusiaster var till slut tvingade att erkänna att  jo, vi fick ju åka skidor, men...... Så mycket mer var det ju verkligen inte.

På eftermiddagen och söndagen blev det både uppkört och varmare så till sist var föret riktigt bra. Jag lyckades enligt min Sports Tracker avverka närmare 2 mil skidåkning under ett av passen.  På kvällen åt vi förstås middag gemensamt och sedan satt vi vuxna i stugorna och surrade medan barn och ungdomar var ute och härjade med dito från Kramfors Alpina. Gemytligt och glatt skulle man kunna säga. Vi hann även klämma in ett styrelse- och ledarmöte för att planera verksamheten nu när det mesta pekar på att vi blir utan backe i vinter - åtminstone till en början. Efter år av mindre god lönsamhet har ägarna inte bestämt om de tänker öppna den här säsongen. Konkurrensen är ju stenhård i Jämtland. 

Jag har inte reflekterat så mycket över detta tidigare. En liten del av mig har nästan känt ett uns av lättnad. Möjligheten att ägna mer tid åt andra intressen öppnade sig plötsligt. Men när jag stod där i söndags och inte visste när, inte visste var, inte hur ofta jag kommer att få tillfälle att svänga nerför i vinter, smög sig det stora vemodet in och förtog mycket av den energi som byggts upp under helgen. Vi hoppas ju så innerligt att backen kommer att öppna, men har i princip ingen möjlighet att påverka beslutet alls.

Koncentrationssvårigheter

Just nu upptas mina tankar av endast detta enda:

 - Skidpremiär i morgon!!

Må så vara att det är på konstsnö och endast i två tredjedelar av Drombacken, men det ÄR premiär!!!

I blåsväder

Så var det dags igen - tredje gången gillt på bara några veckor. Den här gången var det Ivar som tog vägen över Åre (där Holiday Club mist delar av taket) och Östersund. Själv skulle jag ta mig de 3,5 milen från Ås och hem vid 21-tiden. Det gick bra. Tror det var värre för några som skulle köra söder- och österut. Visserligen låg det några träd in i vägen den här gången med, men inte alls lika många och det såg ut som att någon redan hunnit vara ute med motorsågen på de mest drabbade ställena också.

Just vår lilla by har återigen varit oerhört förskonad, det är som att alla tre stormarna valt en väg norr, söder eller helt enkelt runt om oss. Och just den här gången var jag inte ett dugg orolig när jag skulle köra hem - en storm som fått namn efter min älskade pappa kan väl inte göra mig något ont, eller?

Lite spännande är det nog allt, men de här nya väderfenomenen gör mig också orolig. Den lilla snö vi fått har tinat bort för tredje gången. Isen hade hunnit lägga eftersom vi även lyckats ha några dagar med -20, men nu har den blåst bort igen. Ska det var så här i framtiden? Två novembermånader i stället för en? Är de riktiga vintrarna ett minne blott?

Funderar lite på vilken strategi jag ska ha för att överleva ett sådant scenario.

Förresten....

En lite sen kommentar angående årets upplaga av Idol. Inte för att jag följt med hela hösten och kan ha någon egentlig åsikt om det var rätt person som vann, men.....

- Jag tycker det är så befriande att någon äntligen bevisat att idrott och kultur VISST går att kombinera och inte alls behöver vara motpoler som konkurrerar med varandra!!!

Julstök? Njaeee

När de flesta har som fixat, pysslat och donat klart inför julen börjar jag äntligen fila på checklistan:

• Kakbak är uteslutet, nya ugnen kommer i bästa fall runt den 20:e
• Bokat datum för tunnbrödsbak - det vill jag ändå inte vara utan
• Knäckkokningen har jag lejt bort till sambon
• Julklappar sa du? Jorå, ska bara köpa fem i år och tre av dem är redan planerade, så det hinns. 
• Städning den 23:e, när jag nu faktiskt är ledig dagen före doppareda'n
• Julafton får blir som den blir. Det  är ju ändå bara "vi".

Jamen då var vi väl klara då? 

Jo, nästan - men det viktigaste har faktiskt sonen och en kompis återupptagit initiativet till:

- Det blir tomtetur i år! En favorit i repris.

Det är mååååååndag morgon....

Otur att jag glömt hur lång tid det tar att svälla en gröt. Killarnas buss gick för en kvart sedan. Men god är den!

Det känns som att det är ett tema som håller i sig från helgen - hinner inte riktigt, blir lite tokigt, men ändå jättebra i slutänden. Som när resan på 17 mil för ett jobbmöte i stället för julkonsert i lördagskväll slutade med beröm som jag är så svag för. Bilturen på sex mil i söndags för att hämta konfirmander som jag möter drygt halvvägs åkandes med en annan förälder, men under precis den tid som det var längdskidstafett på radion. Lägg till detta en hundpromenad i snöyra och samtalstid i bastun. 

Ja, jag vet - jag är så privilegierad!

Kontraster

Nelson Mandela är död. En man som gjorde skillnad. Skillnad för sig själv, sitt folk, sitt land och hela världen. Få personer i modern tid torde haft så stor betydelse för den samtida samhällsutvecklingen under sin livstid. Vila i frid, du en av de största, en av de godaste. Må vi för alltid bära ditt arv med oss.

Avslutar arbetsveckan med en ordinär fredagskväll i soffan. Dock denna gång utan problem att hålla mig vaken när Robbie Williams gästar Idol. Hans senaste skiva har snurrat på min överlevnadslista på Spotify när arbetsuppgifterna tangerat tråkighetens absoluta gräns. Och som de gjorde avlutningsnumret tillsammans - finalisterna och Robbie! Vi hoppade och dansade runt här hemma och var precis lika glädjeyrsliga som fotbollskillen.

Sedan slår vi över till ettan och hittar alltid lika unge Björn Skifs på besök hos Niklas. Skönt att få ladda lite med bra musik och skratt inför morgondagen som jag känner på mig kommer att bli en av de där mer logistikkrävande.

Redan torsdag

Har helt tappat jobbinspirationen. Kan bero på att det är tredje veckan i rad som

huvudsakligen ägnas åt projektredovisning. Urrrrkkkk. Därför var jag inte sen att ställa upp som taxi till sonens innebandyträning. 10 mil senare väntar förhör inför andre sonens NO-prov. Kommer ni ihåg? Metan, etan, propan.......

Välkommen december!

Fotograf: Yngste sonen, tillika tomtens assistent 

Naturligtvis har vi inlett december och adventssöndagarna som sig bör med att tända ett ljus i staken, adventstall (!) med lampor och ett par elektriska ljusstakar. Till min stora glädje hittade jag en eladapter som passar till min äldsta, finaste ljusstake. Den var ju på rymmen ifjol, desto större glädje när den åter lyser i år! Samtidigt har jag påbörjat någon form av städning, tagit fram julgardiner och dukar för strykning. Får väl se när jag ror det projektet i hamn.

Vi hann även med jullunch på föreningshuset med tomte i skogen - kan nog bli en riktig härlig tradition det med. I år var det inte mindre än 20 barn på plats och vid maten var varje stol upptagen av julmatssugna byssbor. Lite tråkigt tyckte jag nog allt det var först, att det kolliderade med jaktstarten i skidskyttet nu när Lindström låg så bra till. Men den tävlingen tog ju och blåste bort helt och hållet, så nu fanns inget alls att gräma sig över. (Och där fick jag medhåll av idolen, som även har humor, visar det sig!)

Och bäst av allt - snön verkar äntligen lägga sig för att stanna......

Strunt i adventspysslet!

Vi kunde inte hålla oss....... Det blev en dag till på Biathlon World Cup tävlingarna i Östersund. Det roliga är ju att jag inte är ensam om att vara "på" längre, utan har gott sällskap av sonen. Ikväll följde även hans klasskompis, som såg ut att trivas hon med. Sist men inte minst träffade vi min kusin som åkt från Sundsvall för att tillbringa en trivsam sporthelg i Jämtland. Jag måste erkänna att jag gärna hängt kvar med honom i afterskitältet efter tävlingen.....

Men, man kan ju inte annat än att imponeras av Martin Fourcade, som skjuter säkert som få och åker fortare än fort. Dessutom är han en av de mest ödmjuka och sportsliga idrottsmän jag kan tänka mig. Oerhört sympatisk. (Och ja, för all del - oförskämt snygg också!) Men ikväll fick han hyfsad konkurrens av Fredrik Lindström. Hoppas Fredrik hinner fixa geväret till morgondagens jaktstart, så blir det en riktigt spännande tävling, som vi dessvärre inte kan se på plats. 

För skidskytte "live" är otroligt roligt!  Kreativa - du får ta dig ledigt nästa år och komma ner över helgen. Våra läktargrannar var ett ungt par från Arjeplog som åkt ner varje år sedan VM 2008. Det är visst kul med World Cup, men VM - det var en folkfest vill jag lova!!! Vi håller tummarna för en repris 2015.

(Det blev mobilbilder idag, eftersom batteriet till rätta kameran visade sig vara oladdat.....)

Webbfynd

Nu är det dags igen - den dagliga minimotionen i fjöset. Korna har fått komma in och jag behövde nya överdragsbyxor till jobbet. Hittade ett par helt perfekta på webben - ett par HellyHansen med dragkedjor i sidorna. Supervarma var de dessutom, funkade lika bra till hundpromenaden och egentligen liiite för snygga för att smutsas ner med ladugårdsjobb. Men - vad spelar det för roll när jag fick dem för 249 kr??

Vitt, grönt och vitt igen

Först lite efterlängtad snö, sedan drog vårvindar in och vi hade återigen gröna gräsmattor. Därefter kom Hildes lillasyster förbi och sprejade landskapet i vitt igen. 

Och plötsligt var det torsdag. Vart tar  dagarna vägen? Men det är ju fullt upp hela tiden, så idag är första kvällen den här veckan jag är hemma. Det firar vi med soffmys med Gunde & Kenny på TV:n. 

Förjulstraditioner

Andra städar och pyntar och putsar ljusstakar och bakar bullar och fixar julen nästan klart, fastän det är en hel vecka kvar till första advent. Vi åker på Skidskytte, applåderar och skriker oss hesa i en Mixedstafett som Sverige inte hade så mycket att hämta i rent placeringsmässigt. Men jösses så spännande det blev när Fourcade sköt tre bom och tappade hela det långa försprånget för Frankrike. Man ser säkert mycket bättre på TV, men inget slår upplevelsen och stämningen på plats!! Att vi dessutom hunnit med ett kyrkobesök på förmiddagen bidrog även det till att den här söndagen kändes lite närmare himmelriket än vanligt.

Idag skulle jag följa svärfar till tandläkaren, så jag hade tagit ledigt från jobbet. När så folktandvården ringde och berättade att tandläkaren var sjuk öppnades ju alla möjligheter för att hinna en massa nyttigheter. Eller hur? Nu är ju jag som jag blev, så i stället har jag läst, sett på SVT Play, skrivit lite, fixat på skidklubbens hemsida, gått en lång promenad i solen, tänkt, lagrat ljus, luft och lite egentid. Redo för resten av veckan!

Morgonstund har guld i mund

Som tur är har resten av veckan bjudit på bra fart på jobbet även om arbetsuppgifterna varit rätt långtråkiga (projektredovisning - blääähh!!) Som tur är försåg några goda vänner mig med bra Spotify-listor så arbetet blev mindre trist. Kvällarna har jag varit tröttare än trött, förstår egentligen inte varför.... Kan kanske bero på att vi fått till extra goda middagar och jag har ätit lite mer än nödvändigt?

Även om de gyllene morgnarna är sagolikt vackra saknar vi snön. Några få snöflingor singlar just nu ner mot marken, men det lär ju knappast räcka för att måla landskapet vitt inför Världscupspremiären i Skidskytte i Östersund i morgon.

Här hemma väntar lite nödvändigheter - fönster som ska lagas, fjös som ska fixas så att kossorna kan få komma in, tall som ska sättas fast till advent så den står pall i kommande blåsväder och lite annat allmänt småfix. Men när sambon drog på busskörning tar vi oss friheten att skjuta ännu lite något på alla måsten och dröjer oss kvar i soffan framför TV:n med kaffe, macka och Vinterstudion - äntligen!!!

Tjyvar och banditer

I måndags eftermiddag åkte sambon och hämtade ut sin sprillans nya motorsåg. På tisdag morgon när han gick ut för att ta den ur skuffen på arbetsbilen fanns den inte där. Först trodde vi att någon av barnen hade flyttat den. Sedan att han kanske inte hade hämtat den ändå? För att någon skulle ha kunnat vara in i bilen som stod 2 meter från ytterdörren på vårt hus och stulit den fanns ju inte ens i vår fantasi. Men så var det!!

Efter en stunds letande och funderande upptäckte sambon spår i snön runt hela vår gård. Till vartenda hus på gården ledde de och det syntes tydligt att de två gärningsmännen varit in i varje öppet utrymme - utom boningshuset där vi låg och sov. Tyvärr är ju den där hunden vi har lika trött som vi på nätterna och skulle aldrig göra annat än att vifta på svansen om vi fick besök, så ingen av oss hade märkt något överhuvudtaget. När Sherlock kontaktat Watson gjorde de båda upptäckten att spåren fanns runt precis vartenda garage och uthus i hela byn. Obehagligt. Idyllen slås i spillror och vi tvingas tänka lås och stängt och misstänksamhet.

Vid närmare efterforskningar ryktas det via polisen att det är "ligor" som opererar på beställning. Många är byarna runt om i Jämtland som haft liknande påhälsningar där förfaringssättet och godset man är ute efter är detsamma - motorsågar, röjsågar och verktyg.

Jag blir så arg - att folk inte kan skilja på ditt och mitt, men framförallt - vem har gett dem rätten att underminera tryggheten i min lilla vrå av världen??

I stormens spår

Kl 03.00 ringde jag och kollade så att sambon åtminstone hade sällskap ute i röjningsarbetet (då blåste det fortfarande rätt bra, men inte fullt lika mycket). Med det bekräftat stillades min oro och det kändes rätt OK att krypa till kojs. Först kl 07.00 kom han tillbaka, trött, men nöjd med insatsen han och kollegan gjort. Snacka om nattens hjältar! 

Följdaktligen sov vi rätt länge även idag. När I:s föräldrar kom för att hämta henne hade de en påse bullar med sig, så det blev en stunds kaffedrickande och tillfälle att lära känna varandra lite bättre, nu när våra barn verkar ha bestämt sig för att umgås så mycket de bara kan. När de åkt lyckades jag övertala killarna om att följa med till skogs för en översyn av stormens framfart och leta granar. Även om de älgade på så jag hade problem att hålla jämna steg, hann det bli rätt mörkt innan vi var tillbaka. E hittade i alla fall en gran som han blev väldigt nöjd med. Kan ju bara hålla med, men undrar var vi ska få plats med den? Adventsgranen utomhus rationaliserade vi detta år till en vindfälld tall. 

Av olika anledningar har vi inte kunnat köra fliseldningen idag. Så jag har passat på att elda i vedspisen. Goare värme får man leta efter och banne mig om inte maten blir godare än tillagad på el också! Och för att hålla mysfaktorn vid liv et tag till, beger jag mig nu ut i bastun för att mentalt förbereda mig inför morgondagens gästföreläsning.

Från finkalas till orkan

Bild från op.se, som jag i princip hade kunnat ta själv,

 om jag haft kamera eller mobil med mig…..

Vilken dag torsdagen blev! Gick igenom jobbets ekonomi med redovisningsfirman - och allt stämde! Syrran sms:ade att de passerade sta'n på väg till träningsläger i Vemdalen och jag hann (!!!!) genskjuta dem i kassakön på Coop och få mig en omgång kramar! Sedan iväg till Ås och hämta kalasklänningen som fått åka traktor, när jag mitt i det allmänna morgonkaoset åkt ifrån den hemma.

Och vilket kalas det blev sedan! Kläderna var inte fel alls, kändes helt rätt och dessutom kvällen till ära för första gången i mitt liv med fejknaglar (mina egna är liksom alltid i princip obefintliga) och lite spackel kände jag mig precis lagomt fin.  Sedan var maten god, bordsgrannarna trevliga och intressanta och artisterna - ja verkligen av guldkvalitet de med! Det enda jag tycker var lite trist och jobbigt var att folk surrade i stället för att lyssna under prisutdelningarna och förstås det obligatoriska "minglet" innan middagen. Men t o m det gick riktigt bra till sist. Träffade horder av bekanta och den lilla obekvämligheten kan jag kosta på mig, med tanke på att jag och bordsgrannen tog oss nästan ända fram (fattades ca 1,5 m) till scenen när Ola Salo gjorde om företagarfesten till ett "rockkaos". Vilket ös!!! Tillsammans med Moneybrother och Edda Magnasson blev slutnumret outstanding och naturligtvis plockade Ola med vår egen Micke Mojo upp på scenen till extranumret. Värt allt och lite till, alltså.

Jag som tänkt åka hem i tid, gjorde min vana trogen inte det. Slutade med att jag sov ca 3 tim natten mot fredagen, hade grymt svårt att koncentrera mig på jobbet under dagen och somnade i soffan kl 20.00 på kvällen. Väcktes vid 22.00 för att åka och hämta svärfar som var på "pensionärsbal" i grannbyn. Tog mig dit på snorhala vägar, bara för att konstatera att jag fått fel tidsangivelse och "gubben" redan åkt hem med någon annan.

Idag har huset varit fullt med ungdomar som sysslat med sitt. På mitt schema stod det städning (jösses golvet blev som nytt!! - borde nog skura liiite oftare) och så råkade det liksom bara bli en trerätters till middag igen. Sedan skulle vi skjutsa hem sonens tjej"kompis". Då hade det redan börjat blåsa så pass att parabolen lagt av. Vägen var full med nedblåsta grenar och hela bilen svajade betänkligt. När ca två tredjedelar av resvägen återstod, låg en stor tall tvärs över vägen och vi tvingades vända. Flickan sover kvar ännu en natt och just nu är sambon utkallad med traktorn för att röja väg. Onödigt spännande, när träden faller som plockepinn. Enligt kartor på nätet skall det ha uppmätts orkanvindar på vissa områden i fjällen. Blåsigt värre, alltså.

Vissa dagar, vissa veckor

Ja jisses hur jag håller på!

Först föreläste jag nogsamt för båda sönerna att det var dags för utvecklingssamtal. Pojke och mor kom i tid för en gångs skull. Väldigt god tid visade det sig, för samtalen var inbokade först nästa vecka. Fick två timmar "över" helt plötsligt och hann handla åt svärfar i lugn och ro, laga mat som fick ta tid och åka på gympan utan att jäkta.

Nästa dag insåg jag att jag ska på glittrigt kalas redan på torsdag och har absolut ingen passande "outfit" i garderoben, inga pengar att handla för och ingen tid att göra det heller. Svischade förbi den mindre flaschiga klädbutiken på centralorten och efter max 20 minuter kom jag ut med 1) en glittrig kofta att komplettera min gråflammiga fladdriga klänning med 2) ett par reaskor, visserligen inte så vackra, men som varken är stövlar, pjäxor, kängor, gympaskor eller rosa (japp  - hela skogarderoben i övrigt uppräknad där!). Blev så nöjd att jag åkte och köpte fika till eftermiddagskaffet på jobbet.

I morse drönade jag (som tur var) runt hemma lite längre än lovligt. Då ringer äldste sonen, som denna vecka är på gymnasieprao. Han behövde rena, torra kläder efter en incident. Bara att packa och åka och komma en timma sent på jobbet. Yess.

Jo, det där kalaset - en biljett är normalt ruskigt dyr, så jag har alltid valt bort ens att fundera på att gå. Nu fick jag på olika vägar och sätt erbjudande om en kraftigt rabatterad biljett, så det var plötsligt lite svårt att motstå. Vett och etikett har jag ju aldrig varit så bra på, så med facit i hand kommer jag att göra entré på stället med 1) för kort klänning 2) för låga klackar 3) fel sorts smycken  (som tur är tittade jag på ÖPTV:s klädhjälp så jag hann decimera "felen" något - kommer inte ta på mitt nya, fina läderarmband).

Med allt strul som varit denna vecka som bakgrund är det ju inte utan att jag börjar gruva/ångra mig lite.  Men maten och artisterna, med Ola Salo i spetsen, ser jag väldigt fram emot!

Vart tar tiden vägen?

Dagarna, helgerna, veckorna, månaderna - åren! De går så fort nuförtiden och jag hinner inte med. För samtidigt blir jag långsammare och långsammare i allt jag ska företa mig. Förut var det inga problem att hinna med ett blogginlägg per dag - det var liksom mer av en vila, en stunds rekapitulation av dagen. Men nu. Näej, jag vet inte. Kanske har jag lagt till något nytt i livet? Kanske måste jag prioritera bättre, tuffare? Eller så är jag bara helt enkelt - långsammare?

Hur som helst har dagarna som vanligt rasat förbi. Lyckades ta mig till granbyn i fredags för att lyssna på Quilty. Plötsligt befann jag mig i en sådan där lucka i livet med hemlig dörr - träffade trevligt folk, lyssnade på skön musik, fikade gott och drömde mig bort till en liten pub på den Irländska landsbygden med ett liveband, lika bra som det vi fick lyssna på. Jag har aldrig varit på Irland, men jag vet precis hur den där puben ser ut, landskapet utanför och det där glada sällskapet vid bordet bredvid som bjuder in oss till samtal på en dialekt som vi får anstränga oss för att förstå. De låter precis som Shamrock, min irländska medarbetare på Camp America när jag var 20 år. Det tog mig 5 veckor att förstå vad hon egentligen sa......

Ja sedan slog den hemliga dörren raskt igen och jag åkte hem till ytterligare kaffe, nu i soffan med sambon och besök. Vi såg på en av mina favoritfilmer "Mannen som kunde tala med hästar" och jag blev lika förälskad i Robert Redford den här gången som alla andra gånger jag sett filmen. Kaffebesöket la sig tillrätta i en av sofforna och somnade, ljudligt snarkande. Vi funderade på om vi skulle väcka hen när vi gick och la oss eller inte, men precis lagom till filmens slut vaknade hen och klargjorde att d e t hade ju varit pinsamt, om hen vaknat i vår soffa först på morgonen!

Lördagen var en sådan där åka-omkring-dag igen. Årsmöte i alpina klubben, busstädning, skjuts av son till tjejkompisen (där vi äntligen såg lite snö!) påhälsning och uppvaktning av guddottern som fyllde år förra helgen och ihopläggning av farsdagstårta. Ugnen är inte utbytt ännu, så bakning får vänta.

Igår sov vi länge, röjde lite ute och i fjöset - igen - och lagade plötsligt en trerätters farsdagsmiddag, som svärfar kom över och åt med oss. Avslutade helgen med en långpromenad i snålblåsten. Hade tänkt mig en bastu också - en ensam med musik som var så avkopplande häromsistens, men det blev för sent så det får vara till en annan kväll. Hann inte. Typ.

När de andra sover

Plankar från min Facebookuppdatering strax efter midnatt för några dagar sedan:

"Försök hitta en svart hund som blivit utsläppt i en novembersvart natt och bestämt sig för att rymma litegrann.............. (Var INTE jag som släppte ut den!) 

Tror att ngn granne måste ha lagt ut slaktavfall/rävåtel eller nåt. När hundskrället väl kommer tillrätta tvekar han först att gå in, sedan smiter han raka vägen in i vardagsrummet och ställer sig och spyr i ett hörn...... Billig hund - någon?????"

Nu är det koppeltvång som gäller tills fiskrenset grannen lämnat på stranden antingen ätits upp av fåglar eller snöat över. Urrk!! Kan någon förklara hur en labrador tänker? Fördelen är väl att jag nu formligen tvingas ta mig ut på de där promenaderna som jag annars så lätt väljer bort. 

Lite karaktär - tack!!

Idag har jag stått på kommunens Framtidsdag och formligen mässat hål i huvudet på 200 niondeklassare.  Mest om vilken framtidsbransch turismen är och vilka möjligheter den skapar för att få jobb när man är ung - och då inte minst i Jämtland. I montern mittemot stod de Gröna näringarna, med draghjälp av en bonde känd från TV och Goodiebags från LRF. Svårt att konkurrera med, särskilt som bonden är en söt och trevlig pöjk, bara tiotalet år äldre än ungdomarna. Jag måste ändå ha nått fram med något i budskapet, för 79 av de som var med i vår tävling hade alla rätt på tipsfrågorna och ännu fler har svarat att de nog skulle kunna tänka sig att arbeta i branschen i framtiden.

Efter allt "tjat" kände jag mig lite lätt slut i luvan och kompenserade med att "mysjobba" på eftermiddagen. Det innebär: - svara på mail, ringa några nödvändiga, men inte ansträngande samtal, dricka baljvis med kaffe och trycka i sig inte en, utan två Cubamazariner till det. Jo, för när hon så lägligt vann två limpor och en vetelängd eftersom hon handlade på det lokala bageriet häromsistens, så köpte hon sig en liten bakelse till kaffet till sig själv och kollegan också. Och när nu kollegan redan hade hunnit åka hem..... Nyttighet är inte min bästa gren, direkt. Kommer aldrig gå ner de där kilona. Punkt.

Soundtrack of MY life

Just nu känns det åtminstone så. Jobb som inte hinns med, katastrofbokslut för skidklubben, tvätthögar som växer och det som brukar betraktas som "lite skit i hörnen" har formligen tagit över större delen av huset. Suck!

Men jag är ju jag och lyckas förstås ändå bara strunta i allt och passa på att njuta av de guldglimtar som livet bjuder på. Som ljuständning på gravarna, kyrkobesök, en stunds Bo Kaspersfrossande med hjälp av allas favoritprogram på TV:n nuförtiden (men den här gången tycker jag nog ändå att originalet slår allt!) kontorsjobb till sambon och en trevlig planeringsmiddag för nästa års Rysslandsresor. Så gick denna helgen med.

Dessutom har äldste sonen har haft en tjejkompis på besök som vi överraskade förstod, att hon nog var lite mer än kompis…… De växer de små liven!

God natt

Jobbar och har förmånen att få sova på fenomenalt fina Wången igen. Njuter av varje sekund. Snart bär det av hemöver på "arbetsläger" igen. Paketerade en halv ren igår (är första gången vi har renkött i huset, så det blir spännande middagar framöver) och ska hämta en älgkalv hos styckaren imorgon. Tacksamt!!! 

Mil i bil

I helgen har jag mest åkt omkring. Till Skärvången för att äta äkta schweizisk ostfondue, till Alsen för att köpa choklad, till Gräftåvallen för att hämta äpplen och umgås med C, till Föllinge för att skjutsa sonen på kalas, till Rönnöfors för att höstplantera på graven, till Kaxås på marknad, till Ede och hälsa på svärmor. Puh!

Men det blev tolv kilo äppelmos också och soffhäng framför "Så mycket bättre" med värmländsk äppelmust - lördagslyx!

Barnen har skollov, sambon jobbar och även jag. Fast i morgon och på onsdag har jag tagit ledigt trots att tiden för det egentligen inte finns. Ska prova utföra ett litet fotouppdrag (återkommer med bildbevis om det blir bra....) och sedan ska grabbarna ekiperas. Den här veckan lär nog passera i raketfart även den.

Du missar väl inte tåget?

Lika lite som jag hinner reflektera över vad och hur jag skriver numera, lika lite kommer jag mig för att läsa - böcker, artiklar, bloggar, betraktelser, texter. Framförallt inte på djupet, med eftertanke och känsla.

Men ibland snubblar jag i hastigheten över ett guldkorn som får mig att hejda mig mitt i ögnandet över skärmen. Stanna upp och reflektera, ge mig tid att låta texten sjunka in. Läsa om och begrunda. Ta till mig.

Som den här.

Sa jag att jag alltid haft ett särskilt förhållande till järnvägen? Alltifrån barndomsvännens fascinerande modelljärnväg, via perrongerna i Schweiz där älskande möts och skiljs än idag, rälsbussvisslans rop i öde bygder, det taktfasta dunket mot rälsen och 70-talets banvallar som får bära skulden för mina morbröders förkortade liv.

Romantik och vemod, förväntan och faror - som livet självt.

En ängel gick förbi

För exakt 20 dagar sedan skrev jag om honom. Jag hade haft det lite tuffare än vanligt den där dagen. När jag kom för att hämta alstren jag beställt (alldeles för sent egentligen, men inte desto mindre färdiga i tid) berättade han att han varit sjuk i veckan och ställt in den planerade och efterlängtade resan till barn och barnbarn i Umeå. Och kanske (alltid lika omtänksam) skulle vi undvika den sedvanliga kramen för smittorisken. Men jag bedyrade att jag hellre blev smittad än att gå miste om en av hans kramar, särskilt efter en sådan dag.

Nu får jag bära med mig den stunden för alltid. För han jag kände som spelemannen, krukmakaren och möjligen den vänligaste man jag någonsin mött, ja, en av dessa änglar på jorden - har lämnat oss för att fortsätta sin himmelska gärning där han förmodligen alltid hört hemma. Aldrig kunde jag väl tro att det skulle bli sista gången vi träffades. Tomrummet och saknaden är ofantlig, obeskrivlig, ofattbar. Naturligtvis allra mest och främst för familjen, många varma tankar till dem, men även för alla oss andra. I hela bygden.

Sov i ro allra finaste O.

Fjortis nummer två

Idag har vi firat fjortonåringen i huset. Sedvanlig start med tårta på säng, sedan  tog jag en långpromenad i solen med jycken eftersom gårdagens utlovade blev en kort dito med korna i stället. Landade på hantverksdag och fikade med äldste sonen som cyklade dit. Handlade ost, korv och armband bl a. Hemma igen gjordes ett nytt försök att dra upp båten (den större) vilket återigen slutade med att vi fick ge upp.

Helgen avslutar jag med en lång skön bastu efter dansnatt i Föling (tredje året) och diverse pyssel hemmavid. Tänk - jag tycker det är söndag mest för jämnan nuförtiden.....

Snö och stolthet

Första snön har landat (fnissade lite för mig själv när jag insåg att jag tagit exakt samma bild som 10-talet andra bloggare, facebookare, twittrare). Lika efterlängtad varje år. Yngste sonen har varit på Prao den här veckan och trivts ypperligt. Vi skulle baka en tårta till sista dagen hade han bestämt. Modern klev upp i ottan och vispade ihop en sockerkaka - men!! Det som aldrig - jag menar verkligen a l d r i g - hänt tidigare, hände nu. Sockerkakan fick stå kvar två timmar i ugnen ( ja jag blev sen till jobbet) men ändå formligen rann den ur formen när jag tog ut den. Vi misstänker lite smått att ugnen håller på att vilja säga upp sig.

Det stoppade dock inte tårtplaneraren, så det fick bli köpta bottnar i princesstårtan med vitt lock, till vilken han själv tagit ut företagets logo till dekoration. Det blev uppskattat av de genomtrevliga medarbetarna - och ägarna. Vid hämtningen blev jag informerad om att han skött sig exemplariskt och när jag sedan fick läsa omdömet från handledaren blev jag alldeles varm. Vi kom överens med sonen att han hade all rätt att vara stolt över sig själv. Så skönt för alla inblandade att han en gång fick lyckas och prestera bra utan att det jämnt måste föregås av slit, bråk och ledsamheter. Länge leve praktikern!!

Gyllene oktoberkvällar

Hösten har varit magisk. Varm och skön målar solen landskapet gyllene nästan varje kväll. Sjön ligger spegelblank och bjuder in till kajakturer som det inte finns tid till innan mörkret faller. Men snart blir det ändring. Kvicksilvret har krupit under nollan och imorgon spås det snö. Styrelsemöte i skidklubben och nya dubbdäcken väntar på att monteras. Det känns att det börjar bli dags nu.

Välkommen vinter!

"Rejunion"

För drygt tjugo år sedan avslutade jag min anställning på Z-resors gruppavdelning, som tre år tidigare tagit mig till Jämtland och Östersund. I helgen hade vi (ett urval av dem som någon gång jobbat på resebyrån) återträff - för enkelhetens skull i Sundsvall, så alla som numera är spridda över hela Sverige skulle ha ungefär lika långt att resa. Resebyrån själv är sedan ett antal år nedlagd och uppköpt av en stor kedja. Några av oss hade inte setts på 18 år, några andra hade aldrig tidigare mötts, andra håller än idag kontakten lite mer kontinuerligt. Tyvärr var manfallet i sista stund stort, men vi som kom njöt av varandras sällskap och hade en fantastiskt rolig eftermiddag och kväll.  

På programmet stod sightseeing på Norra berget, studiebesök på Visitors center, bubbel i fängelsehåla, sköna samtal i Knausts bar, nostalgitripp bland foton och diverse profilprylar, god mat och samvaro på den moderna restaurangen Udda Tapas innan kvällen avslutades med karaoke och spontandans på ett av stans vattenhål.

Sömn är överskattat, även om det idag känns att jag skulle behövt någon timma till, men så mycket som vi skrattade var det värt all trötthet idag. Känner mig priviligierad - igen!

Investering eller ren och skär leksak?

Det började ramla delar ur min lilla "älskling".  Jag lämnade ju in den till doktorn igen och fick besked i veckan - lagningen skulle gå på 2 500 kr. Efter tre sömnlösa nätter, en djupanalys av ekonomin och mycket velande fram och tillbaka tog jag till slut beslutet att köpa en ny kamera. Nu blir det till att snåla på allt annat - tur vi har potatis så vi mer än klarar oss och skidor får vi åka på desamma som ifjol. För den var ruskigt, ruskigt dyr att köpa, men alldeles, alldeles helt nödvändig.

När jag ändå hade "spenderbyxorna" på blev det ett nytt objektiv också. Vad tycks om de första testbilderna? Tror ni det blir några bättre bilder? Överst motiv från jobbet på dagtid med ordinarie objektiv och nederst motiv från halvmörkret på kvällen härhemma med det nya objektivet.

Själv är jag supernöjd, men väl medveten om att jag har massor att lära - igen!!!

Återhämtning

Veckorna går fort nu: Särskilt som jag var ledig i måndags och unnade mig en dag till fjälls "with licence to chill". Det var ovanligt lite svamp i år, men i gengäld var de stora och fina. Vädret var inte heller det bästa. Regnet hängde hela tiden i luften och när vi skulle fika fick vi krypa in under en gran för att inte bli alltför blöta. I fem timmar lullade vi omkring i fjällbjörkskogen, hunden och jag. Min kondition är som sagt under all kritik, men utomhusvistelsen gjorde ändå gott i både kropp och själ. 

Suddenly sunday

Så var den avklarad - höstens (förhoppningsvis?) intensivaste jobbvecka och dito helg. Jag har njutit av kommunens Guldkväll med bra artister och välförtjänta prisutdelningar till många fantastiska ideellt arbetande och företagande kommuninnevånare. Jag har roddat ett Fisketing i dagarna två med intressanta och en och annan het frågeställning, flera fantastiska fördragshållare, trevliga människor och god mat på fina Wångens värdshus.

Idag hann jag med en morgonpromenad bland hästarna när solen gick upp. Efter att ha bekantat mig med pappan till en av våra största medaljhopp i vinterns OS fick jag ta del av lite insiderinformation - formen är bättre än någonsin! Åkte en omväg på hemvägen, fikade, träffade bekanta och handlade hos Tina för att till sist landa i soffan där jag avnjutit inköpen.

Imorgon tar jag ledigt. Tror jag ska hälsa på bästa kantarellstället en sväng, trots att svampkompisen fått sjukdomsförhinder. Känns som att jag kan behöva sticka emellan med en solitär dag till fjälls.

Topplocket tillbaka på plats igen

Det är kopiöst mycket på jobbet just nu, Guldkväll, Fisketing, en journalist som är ute och snurrar längs Fiskevägen, möten, seminarier och ja - allt!! Det mesta är ju ändå roligt och inspirerande och framåtsyftande, så därför går det ändå bra. Men till vissa av våra aktiviteter kommer alldeles för lite folk och när en person vi är beroende av för att kunna genomföra en av dessa aktiviteter beter sig som en krutdurk som kommit för nära elden så snart vi tar kontakt för att få besked om vissa saker - ja då blir jag trött. Alldeles matt, faktiskt.

Så skönt då att få åka till Offerdals vänligaste, snällaste krukmakare, tigga sig en kram och hämta priserna till morgondagens utdelning på kommunens Guldkväll. Att sedan komma hem, äta raggmunk med sönerna och "drängen", skämta om högt och lågt och långsamt landa gör mig hel igen. Bara sambon kommer från kvällens möte, ska jag prova att tigga mig en kram av honom med. Tyvärr brukar han ju vara betydligt mera svårflörtad på den fronten. Men, skam den som ger sig.

Skörden bärgad

Måttet på hur otränad jag är just nu: Bar ett par pärsäckar igår och har träningsvärk idag......Men nu är det upptaget och klart. LCHF:are göre sig icke besvär i vårt hus. Källaren är fylld med potatis och vi en familjeaktivitet rikare. Far i huset hade införskaffat ny pärmaskin. Det tog två dagar och halva landet att ställa in den. Men sedan gick det fort. Inte minst yngste sonen imponerade med sin frenesi - han skulle ha "förstört" alla ackord vid löpande bandet. 

Och naturligtvis - Fjällmor, C, Fjällträdgården (kärt barn har många namn!) - var jag bara tvungen att prova Hipstamatic. Men jag har en bit kvar innan jag får till det som jag vill.

Prioriteringar, prioriteringar

Nu återstår bara att hålla alla tummar och tår för att sonen får E på provet. Så kanske det känns mer som att det verkligen lönade sig att jag skippade gympan (igen) igår för att "hjälpa till". Det blev i alla fall färgglada och välstrukturerade minneskartor och plötsligt var religion inte " det tråkigaste som finns" och "onödigt att lära sig". 

Funderar om man ska försöka sig på att "illbe" som en god vän uttrycker det. Det är ju ändå kristendomen de har prov på, så om det ska löna sig att be om världsliga saker, borde väl detta kunna passera, eller? Dessutom tycker jag att nu om någonsin borde vi ligga bra till för att bli bönhörda, med konfirmand nr två i huset och tre kyrkobesök inom en månad. Fast, trots de stora bristerna i min så kallade "kristenhet", säger mig något att det förmodligen inte alls är så det hela funkar. 

Välbehövligt syreintag

Så var kameran hos doktorn igen. Det hade börjat lossna delar ur huset och tydligen mätte inte kameran allt som den skulle längre. Börjar allvarligt fundera på att investera i en ny, men har ju då förstås siktat in mig på en lite bättre. Och den är våldsamt dyr....... Så det får bli en lagning till så länge.

Här på gården har vi fortsatt i vårt höstfixeri. Jag har också jobbat någon timma och framförallt tagit en riktig långpromenad med hunden. Det var så länge sedan att jag minns inte ens när det hände senast. Kollade till ett svampställe, men det hade blivit hygge. Hittade däremot massor med blåbär, men hade ingen hink, så det blev lite mobilfotograferande i stället. Med filtren i Instagram blir ju bilderna rätt kul i alla fall.

Till middag lyckades jag få till en kycklingwok som blev en av de godare vi ätit - men så innehöll den både det sista av mangolden från landet och cashewnötter som vi släpat med ända från Thailand.

En bror är en bror är en bror

Vi vuxna har ju vetat att det skulle kunna ske. Förr eller senare.
Ändå är det svårt när det väl sker.

Ett barn, eller låt säga ungdom då, skriker i affekt till en annan pojke. Det växlas många hårda och mindre rumsrena ord. Men ingen tar särskilt illa upp. Förrän den förste blandar in den andres bror i diskussionen och skriker -"Du är lika störd som din störda bror". Det är en bror med funktionsnedsättning, en bror med en annorlunda uppsättning kromosomer som åsyftas. Då först blir pojken ledsen.

De andra ungdomarna runt omkring har redan reagerat och agerat, försökt stoppa de hårda orden, men när slutrepliken faller, vet de inte riktigt vad de ska tro, hörde de rätt? Då vänder sig samme pojke till min E och säger: -"Fast du är inte störd även om du är F:s bror." E blir så överraskad att han inte säger något alls. När vi pratar om det senare på kvällen säger han att de alla var överens om att pojken gått över gränsen. Långt över gränsen. Han säger också, att han egentligen inte förstod vad pojken menade. Men att han kan ju inte veta, hur det är. Att ha en bror som inte följer normen. - "Som vi, säger han sedan, som har bröder som går i särskolan. Vi vet ju att det inte är någon skillnad, bara för att de pratar lite annorlunda och inte kan läsa så bra."

Nej, hur ska de kunna förstå, att det inte är någon skillnad? De som aldrig fått möjligheten och privilegiet att verkligen lära känna, att verkligen vara nära, någon med en annorlunda uppsättning kromosomer.

Kul avbrott

Alltsedan jag var på den där "författarkursen" på försommaren har jag fått en del roliga inbjudningar från det arrangerande studieförbundet. Senast i raden var det till en övning som fått namnet "- Från blogg till jobb".

Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas. Jag har inga ambitioner att någonsin tjäna pengar på det jag skriver. Bloggen är jag fullt nöjd med att ha som en internetbaserad, offentlig dagbok och minneshjälp - främst för mig själv, men till viss del även för långväga släktingar och vänner. Sedan måste jag ju genast erkänna att de nya bekantskaper jag stiftat just via bloggen är oerhört berikande, intressanta och roliga att följa. Och sist men inte minst - många är de kommentarer genom vilka ni trogna fem sex läsare uppmuntrat, stöttat, tröstat och glatt mig!! Mitt innerliga TACK till er för detta!

Men nu är det så att på den där sammankomsten ska "Underbara Clara" prata. Inte för att jag följer hennes blogg. Tittat in där någon gång emellanåt har jag förstås, men mitt intresse för hemmafix är ju inte speciellt stort, så , ja - det är lite för mycket av den varan för att jag ska bli fast. Däremot lyssnade jag på hennes Sommarprat ifjol och gillar skarpt hennes lovsång av landsbygden. Liksom att hon vågar vara tvärtemot och faktiskt tjänar pengar på det också. Personen och företagaren Clara intresserar mig med andra ord desto mer än själva bloggen.

Så i morgon smiter jag en stund från pappershögarna på jobbet och går på föreläsning om hur det är att vara professionell bloggare.

Uppdatering: 

Det var jättebra - kan verkligen rekommenderas! Vi var ett 70-tal intresserade åhörare (varav 4 män, vilket vi kan analysera vid ett annat tillfälle). Föredraget där Anna-Karin Nyberg, forskare, universitetslärare och egenföretagare och Clara Lidström bloggerska och entreprenör, kompletterade varandra på ett utomordentligt sätt var såväl informativt, professionellt, intressant som presenterat med glimten i ögat. Jag fick med mig många tänkvärda aspekter jag inte tidigare reflekterat över. Kanske framförallt när det gäller kvinnors entreprenörsskap. Det tackar vi för!

Tiden går och går

 

Det var då attans vad svårt det var att få till några inlägg nuförtiden. Men så händer det ju något hela tiden också.....

Började helgen med att bjuda in mig själv på middag hos en kompis i sta'n medan jag väntade på äldste sonen som var på discobowling med fritidsgården. Vi har känt varandra sedan sjuan, men trots att vi inte bor längre ifrån varandra blir det alltför sällan som vi ses. Men när vi väl gör det är det en rejäl energiboost och jag känner mig varm och lätt i hjärtat varje gång. Just den här gången hade hon nyss varit "hem", så även jag fick med mig en påse av de godaste ångermanländska äpplen.

I lördags sken solen varmt, så jag tog en sväng för att plocka in det sista (?) i trädgård och växthus innan äldste sonen fick besök. Eftersom det är lite avstånd när man ska hälsa på kompisar här följde mamma och lekkompisens storebror också med. Vi hade en supermysig dag med lunch och nybakt äppelkaka till eftermiddagskaffet. Den planerade kajak- eller MC-turen i finvädret hanns förstås inte med, men vad spelar det för roll när dagen blev så bra i alla fall. Den yngre av sönerna ägnade helgen åt körning av diverse fordon i grusgropen med kompisar. Vi såg dem bara som hastigast vid måltiderna.

Min söndag gick åt till - ingenting. Åtminstone känns det så när man påbörjar städning, tvätt och fjösskurning utan att lyckas slutföra något. På jobbet börjar vi skönja någon slags utjämning i anhopningen av deadlines. Idag har jag varit på gysärinformation och föräldramöte. Nödvändigt båda delarna, även om det innebar att fixa inhoppare på träningen. Tanken var sedan att jag skulle avsluta extrajobbet ikväll, nu när jag kommer in i systemet - men då funkar det ändå inte!! Börjar bli lite knappt med tid även där nu. Hmmm.

Men, vad kan man göra? Inte så mycket. Så med sambon i Norge på busskörning kurar jag i soffan under en filt med det godaste röda teet, en bit importerad ost (lika god som dyr) och går på en efterlängtad bloggpromenad. Ses!

Stuvar om

Avslutar alla planer på fjällvandring i september med min nyfunna schweiziska väninna - spikat skidåkning i Åre i stället.  Borde jobba kväll med jobb nummer två, men kommer inte in i systemet, får ta till helgen. Och plötsligt blev kvällen fri från åtaganden och öppen för promenad i stället.

Så nu åker jag hem, via mataffären, lagar middag och hoppas att jag orkar ta mig ut efter läxförhören med sonen. Hjärnan på högvarv, kroppen i sämre skick än någonsin.
Hur kunde det bli så här? Igen?

Hemma här - och där

Såg på Tomas Ledin på SVT1 ikväll.
Kan bara säga:

- Som gammal Ådaling är jag stolt.
- Som turismarbetande i Jämtland lätt avis på all fin reklam för Höga Kusten.

Och lite "hemlängtan" smög sig visst på också.

På tur med jobbet

På Indiansommarens sista dag tog jag och mina fina, fina jobbarkompisar en tur till ställen som vi gärna kommer att rekommendera till alla som vill göra en dagsutflykt i vårt område. Några är kända, andra gömda och ytterligare några kanske till och med glömda. Vid vackraste fikastället hade jag tyvärr glömt kameran i bilen, men Hällberget, Kolåsen, Kristallgruvan och Tännforsen matchade Långsån väl. 

Vi hann även med en god middag och mycket prat. En perfekt tur, helt enkelt. Söndagen ägnades åt lite plock härhemma och ett kyrkobesök. Konfirmand nummer två föranledde det besöket - ett lugnt och skönt avbrott i en av flera hektiska arbetsveckor. För övrigt skolkar jag återigen från gympan eftersom förkylningen dröjer sig kvar. Dessutom måste jag köpa nya skor, om jag inte ska få tillbaka hälsporren, men just nu ekar det lite väl betänkligt i portmonnän. Var sak har sin tid, eller?