Då längtan efter släkten blir för stor är det ju tur att ledigheterna sammanfaller så vi hinner ses en stund. Det blev en kort sväng, men vi hann (som vanligt?) med en hel del. Först åkte vi till syster med familj och följde med dem till Konvaljparken där systersonen och hans kompisar agerade förband till Ständut Blakk. De senare är ju mina favoriter sedan tidigare, men knattebandet var inte dåliga de heller. "Ständut" fick nog en hel del nya anhängare bland Styrnäsbor och andra. Inte minst äldste sonen är numera ett stort "fan" och inhandlade genast en skiva. Den har vi sedan lyssnat till i bilen och skrålat med efter bästa förmåga i de påföljande 40 milen, så vi kan den rätt bra nu.
När sista släktbesöket var avklarat bestämde vi oss för att åka hem direkt (sambon hade signalerat om nödvändigheten av vår närvaro, här finns ju djur som behöver flytthjälp och diverse annat av akut karaktär). Färden gick på för mig delvis nya vägar - över tallmoar utan slut, förbi näckrossjöar och små myrar som hämtade ur ett John Bauermotiv. Däremellan passerade vi avtagsvägar till morfars bästa hjortronmarker, älven där jag nästan drunkade som treåring och abborrsjön där vi firade en semestervecka metandes när jag var runt tolv. Vi fick dessutom ressällskap av en älgkalv, en hare och en räv. Det var bara björnen och prinsessan Tuvull som saknades för att resan skulle kännas mer som en saga där nu och då knyts tillsammans till ett, än en resa genom Norrlands inland en sen lördagskväll.
Vilka underbara sammanträffanden där i skogen. Nästan så man tror att det fanns en djupare mening med det. Så härligt du beskriver hemvägen. Vilken tur du klarade dig från drunkningen, annars hade jag ju inte kunnat läsa detta.
SvaraRaderaKram!
Visst var det märkligt, med den där spontana träffen, mitt i skogen. Jag tänkte samma tanke - det var nog meningen.
SvaraRaderaOch ärligt talat är jag rätt glad själv, att jag gick åt rätt håll, den där gången på älvbotten.....
Kram!