30 november 2011

Det går bara runt

Nämen. Här var det fullt upp. Hinner ingenting. Utom att bli lite sjuk. Jag har t o m missat inlämningsdatum för kursen. Och snön har hunnit komma och försvinna igen. Varning för depression!!!

I morgon åker sambon med bussen och gäster till Tallin. Lite fööör sent kom han på att det skulle gå, och att han ville att vi skulle följa med. Men, se det gick inte, för killarnas pass hade gått ut i juli ifjol. Jag måste erkänna att det kändes ganska skönt. Jag inbillar mig ju att jag ska hinna ikapp när jag får några dagar själv.

27 november 2011

Första Advent


Och äntligen kom snön!! Litegranna här hemma, men desto mer neråt kommunens centralort. Närmare 2 dm oplogat. Så pass att vi blev sena till guddotterns lillebrors dop. Men vi hann vara med på själva ceremonin - och på den goda middagen. Tårtorna gick också ner, även om jag inte haft så bra med tid, så de blev inte så vackra den här gången. T o m dopbarnet självt godkände Hallonkvarktårtan med anor från Schweiz. Och sedan busade E loss med guddottern och hennes kusin. Han har världens tålamod med småttingarna, minsann!

26 november 2011

Berit busar

Men vilken storm! Huset rister och sängarna skakar. Har nog aldrig upplevt något liknande, inte ens när taket blåste av grannens garage. Men inte en snöflinga i sikte. För att bli lite melodramatisk - Detta börjar gå mig på nerverna!

"Lilleman" drar till sta'n med kompisar för att gå på badet idag. För första gången helt själva. De ska åka och byta buss. Här har googlats tidtabeller och bussnummer och alltihopa. Spännande. Mest för mamman, tror jag.

24 november 2011

Repris

Ingen adventskänsla i världen kan infinna sig när det regnar och blåser ljumma vindar ute. Bläh! Men det är ändå 1:a advent på söndag, har jag hört ryktas. Och dop. Tills dess ska jag ha bakat tårtor, städat och pyntat i två hus, hämtat adventsgran och....

Nej, vet ni vad? Jag tror jag genar lika mycket som ifjol, om inte mer. En sak i sänder, så blir det som det blir. I år igen.

22 november 2011

Bondromantik - inte riktigt

Tack för stöttning och support allihopa!! Jag tror, ärligt talat att det är värre för sambon och svärföräldrarna än för mig. Men ändå, jag har ju kommit att tycka rätt bra om de där dumma, fina, tidskrävande djuren. Även om respekten fortfarande sitter i, är jag åtminstone inte livrädd för dem längre. Men som Kreativa skrev - ibland kan det komma lösningar från oväntade håll. Vi får se, det kanske finns en strimma hopp ännu, trots allt....

Och för att svara på Bondhustruns undran - de står just nu uppstallade, alla 8 köttdjur. Ja, du förstår, snacka om småskaligt. När jag först kom hit var det mjölkkor och närmare 25. Men saker har förändrats på dessa 15 år. Sambon har lagt ner en del verksamheter och startat andra. Jordbruket är ett ben av många att stå på och förmodligen inte det mest lönsamma. Men ändå stommen, grunden. Och visst, det finns ALLTID något att göra. Om man bara vill.

Men, jag som har en annan bakgrund, jag har lite svårt att acceptera det emellanåt. Jag vill göra andra saker. Bara umgås med min familj - inte alltid jobba. Och jag behöver komma hemifrån. Träffa, se, prata med andra. Om annat. Särskilt som fördelningen av ansvar och sysslor härhemma till viss del lever kvar efter normer som var gängse för nå't århundrade sedan. Vi har dessutom glatt kastat oss ner i alla de där fallgroparna det hela tiden varnas för och toppat med halvdelad ekonomi. Men det går. Fungerar. Och så länge det gör det, så är det ju någonstans ändå bra. På nå't märkligt vis.

20 november 2011

Förrädare


Efter lite klubbadministration och ett ryck av städiver har vi varit ute och hjälpts åt att ta in korna. Så snabbt och enkelt har det väl aldrig gått. Minns inte riktigt om de var lika få ifjol, men minns däremot väldigt tydligt hur tjurig en var. Så tjurig att vi fick ta till lika tjuriga metoder vi, för att överhuvudtaget få hem henne.

Just därför känns det extra vemodigt att de mest troligt ska gå till slakt. Allihopa. Nu när svärfar inte är att räkna med längre. Jag har funderat lite. Jag skulle kunna tänka mig att fixa matningen på kvällarna och även morgnarna på helgerna. Men inte på vardagarna. Jag orkar inte. Hinner inte. Dessutom har vi för ålderdomliga och tungrodda system för att jag ska klara av allt helt själv. Och framförallt vill jag inte ge avkall på mitt ordinarie jobb. Det är för kul och korna i sig ger inte tillräckligt för att motsvara det inkomstbortfall en ytterligare arbetstidsminskning skulle innebära. "Bonden" själv då? Ja han har ju redan alltför mycket på sin lott. Att lägga till en uppgift till i hans redan överspäckade arbetsschema vore rena rama Harakirin. Som att be om att få gå in i väggen och aldrig ha en minut över för familjen. Så om förnuftet får råda över känslorna, tror jag att han har bestämt sig. Det blir nog ett samtal till slaktbilen endera dagen.

Jag undrar om de kände det på sig, kossera? I vilket fall undvek jag att se dem alltför djupt i ögonen mellan lockandet, pockandet  och slirandet i den ofrusna leran och koskiten. Annars hade jag nog genast avslöjat vårt förräderi.

19 november 2011

IBPS


När jag köpte kajaken i juni, inte kunde jag väl drömma om att jag skulle paddla den 19 november. Men så blev det. Så mycket mer har jag ärligt talat inte gjort idag. Förutom Långfilspannacottan som fick rätt smak men fel konsistens. Antingen räknade jag fel på filen, eller så behöver receptet helt enkelt mer gelatin. På't igen!

Åsså var jag ju tvungen att baka några Drömmar till strösslet. Det brukar ju var L:s specialitet, så de blev inte heller som vi är vana. Men äta upp dem lär vi ändå. Se'n blev det bastu och "Så mycket bättre". Kan man annat än "gilla"?

(Rubriköversättning - I Brist På Snö)

Läslycka

Jag har alltid läst. Mycket. Men aldrig poesi. Har tyckt att det är konstigt. Tungt. Överklass? Inte för mig, i vilket fall. Nu sitter jag här, läser Öijer och tycker att det är....... bra. Fortfarande konstigt, men vackert och fascinerande. I soffhörnet sitter yngste sonen uppkrupen, invirad i fleecefiltar. Han läser också. Kanske även han, för första gången.

-"Jag tror jag läser lite till", säger han och mina ögon fylls och rinner över sådär lite lagom.

Tack, Thomas Halling, som öppnar dörren till böckernas underbara värd! Lättlästa berättelser som underhåller alla åldrar - den kombinationen är annars svår att hitta.

18 november 2011

Äntligen?

Vart tog den här veckan vägen?? Visserligen har man ju hört att tiden går fortare och fortare ju äldre man blir, men med den här takten kommer det bli rent löjligt om några år. Snacka om "fredag hela veckan..."

I natt blev det äntligen några minusgrader, så pass att vägen gick att köra på utan att förledas att man transporterade sig på en halkbana av lera. Och tro't eller ej, när jag gick från lunchmötet på sta'n singlade några vilsna, ensamma snöflingor från himlen. Kanske hjälpte min uppmaning till barn och föräldrar på skidträningen igår? - "Gå nu hem och dansa köld- och snödansen, allihopa!!"

Annars har dagen mest bestått av jobb, mat och fika. Så pass att jag känner mig nöjd med resterna av resterna på Tjälknölen. Till barnen och deras kompisar stektes ett lass pannkaka. Sambon har jag inte sett ännu idag. Han får väl hålla till godo med lite rester han med. Det kan väl duga på en fredagskväll, för i morgon vankas långfilspudding!

Jag hoppas även hinna med lite fotgrafering i helgen. Har inte blivit så mycket av det de senaste veckorna. Men det beror väl på hur jag får till de nya inlämningsuppgifterna - känner lite press på att det ska bli bra nu.

16 november 2011

Idag

Med mailen kom betyget på första delen av Litteraturkursen. Jag fick ett B!!Glädjen var stor, men gick snart över i rädsla för en smygande prestationsångest. Var det inte precis det som jag INTE skulle ha?

Till middag åt vi snabbaste och godaste restanvändningen på Tjälaknul någonsin. Bara sådär.

Därefter en uppmaning av Fjällmor, som jag anammade. Gissa hur trött man blir av lite gympa efter fyra veckors uppehåll?? Toktrött! Zzzzzzz.

15 november 2011

Fredagsmys - nå'n?

Monaco Regatta

Det ska vara norskinfluerat, för att göra en jumpsuit/onepiece snygg!  På den tiden jag klädde på mig en sådan hette det overall. Men nu har jag inte ens tänkt tanken. Tycker nog att jag passerat ålderstrecket, rätt rejält och dessutom - been there, done that, liksom. 

Ända tills jag såg denna!!  

Det var väl en herrans tur att jag fick syn på prislappen också, så att inte tanten "råkar slinta på tangenterna" och hittar på något så tokigt som att beställa en - och därmed skämma ut barnen alldeles med en "Piece of Norway".

Uppdatering: Hoppas att ingen annan heller har tankar på att beställa en - det föreligger tydligen vissa tvivel om att företaget är helt seriöst... Men snyggast, kan ingen ta ifrån dem ! Och tydligen lyssnar de på sina kunder och ger dem upprättelse - seriöst, alltså!! Skönt.

Kolla, kolla!

Tjohoo! Jag hittade receptet! Vi fick visserligen blandade röda bär och krossade drömmar till - men det ä r rätt pudding! Nu ska jag köpa långfil och sedan ska här ätas smarrigaste efterrätten, alla kategorier.

Fast, om jag hade någon karaktär skulle jag i stället sätta upp mål, inventera verktygen jag behöver och motivera mig själv till att påbörja ett sundare liv med nyttigare mat och mer motion. Så kändes det en kort stund efter att jag lyssnat på en föreläsning med Anna Ottosson Blixth (som jag för övrigt hade äran att cykla tillsammans med, en dag i Toscana ifjol). Men plötsligt insåg jag att jag ju a l d r i g sätter några mål i mitt liv. Däri ligger nog skillanden. Mellan henne som redan som 6-åring bestämde att hon en dag skulle bli bäst i världen och som 30-åring tog en bronsmedalj i OS. Och mig, som inte ens tar mig ut på en promenad.

Och liksom aldrig riktigt vet vad jag vill. Med livet, arbetet, kärleken eller bara med mig själv.

14 november 2011

En vecka senare


En hel vacka utan blogginlägg. Men det har verkligen gått i 120. Umeå var bra. Schysst hotell, bra konferenscentrum och massor med mycket god mat. Guidningen i beckmörkret av Gammlias samevisten, Sävargården och Långfilspuddingen till efterrätt slår det mesta. Men det blev verkligen ingen tid över. Förutom den halvtimma jag smet över till Olssons tygaffär och köpte material till en lampskärm. Det var väl bara sisådär 30 år sedan sist jag gjorde en, och inte blir det billigare än att köpa färdigt, men vi hade som en idé om hur den skulle se ut och då är det bara till att göra.

Mellanlandade hemma med tvätt och busstädning - igen! Sedan åkte jag och barnen till syster med familj. Uppvaktning av guddotter, leverans av urväxta kläder till världens sötaste lille hockeyfantast och hans dito syster, bad i badtunna och bastu, promenad och mossplockning i skogen, släktpåhälsning och ljuständning i minneslunden, hann vi med. Och umgås med the Svenssons i lugn och ro förståss. Alltid lika efterlängtat.

Farsdagsfirandet uteblev. Om man inte räknar köpt frusen illsöt tårta och en blomma till svärfar. Sambon har jag  inte sett på hela veckan. Han verkar stressad. Varför vet jag inte, för vi har inte pratat mer än par ord under samma tid. Det blir så ibland i den här familjen. Och jag har lärt mig att vänta tills alla är sig själva igen. Och har tid.

Kylan uteblir fortfarande. Vi längtar minusgrader, som på vägen hem igår. Vi åkte genom ett frostigt sagolandskap, som lovade vinter. Men här är ännu 5 grader plus, lerigt och geggigt. Eländes.

7 november 2011

Jobbresa väntar

Nu blir det tre dagar Umeå. Jobb dygnet runt i princip, så vi får se om det blir någon bloggtid. Och kameran har jag inte bestämt ännu, om jag ska ta med eller ej. Blir ju inte så mycket tid över och med senaste flygningens kamerakrasch i färskt minne.... Vi får se.

6 november 2011

Blickar tillbaka


Vi fortsätter röja, städar buss igen och försöker hålla efter. Hinner inte med födelsedagsbesök hos guddottern, hinner inte med något extra alls egentligen. Och ligger ändå hjälplöst efter - i hemmet, på  jobbet, på kursen. Men, vad spelar det för roll, egentligen?

För exakt ett år sedan visste vi ännu ingenting om hur annorlunda allt skulle bli. Svägerskan var hem med matkassar till svärföräldrarna, men hade så ont i ryggen att hon bad mig sköta inköpen ett tag, vilket jag självklart lovade göra. Och har gjort sedan dess. Nu städar vi, bäddar rent, tvättar, kollar mat och mediciner. Till folk och hund. Allt det som svägerskan gjorde. Vi upprätthåller något slags vardag i det liv som är kvar.

Och tänder ljus på hennes grav.

5 november 2011

Lovrusch


Vi fick lägga om planerna - igen!!! Nå'n som är förvånad? Nej, trodde inte det. Busstädning på onsdagen. Frisörchaufför på torsdag förmiddag och sedan blev det IKEA på eftermiddagen OCH hämtning av busschaufför. Hemma 01.30. Trött? Lite.

Igår höll grabbarna till ute och skottade igen kulverten. Själv röjde jag inne. Och röjde och röjde och fick ihop två sopsäckar med skräp - trasiga leksaker, sådant som inte behövs och används längre, och två säckar med urväxta kläder som kusinen lovat förbarma sig över. Sedan övervakade jag 12-åringens ihopskruvande av bäddsoffa. Han gjorde allt själv, men vis av erfarenhet vet jag ju vad som brukar ske med hans humör om något går snett, så jag tyckte det var bäst att finnas på plats i alla fall. Så nu har vi till och med en bäddplats till kompisar, släkt och vänner som vi så gärna ser på övernattningsbesök!

Idag ska jag följa svärfar på Minnesgudstjänst  till den mindre, mysiga kyrkan. Har väl både ogjort jobb, städning, motionering och kurslitteratur som skulle ha behövt åtgärdas också, men något säger mig att detta är rätt prioritering. Han känner att han bör åka dit, men vill inte ensam. Och jag trivs ju i kyrkan, så en stunds lugn och kontemplation, särskilt en helg som denna, kan aldrig vara fel.

3 november 2011

Blåst på middagen

Häromkvällen var jag så där planerad, förutseende och husmodersaktig. (Det händer inte ofta,minsann!) Svängde ihop en Makaronipudding så att resten av familjen bara behövde sätta in den i ugnen dagen därpå, och sedan skulle jag få komma hem från jobbet och sätta mig vid dukat bord till en färdig middag, var det tänkt.

Döm om min förvåning, då jag möttes av denna syn:


Nu hade de inte ätit allt själva och visst är det kul med middagsfrämmande. Men jag hade ju gärna varit med själv också, om vi säger så. Nu fick det bli en nostalgitripp till ensam-före-familjen-tidens middagsvanor - fil och knäckemacka. Det gick det med, men jag kan inte påstå att jag saknar det.

1 november 2011

Svinnovember

Jag är måttligt förtjust i november. I vanliga fall brukar det vara kallt och mörkt. Nu är det bara mörkt. Så mörkt att när jag körde hem ikväll kom på mig själv att undra vart jag var, egentligen. Det syns liksom inga kännetecken på sidan av vägen, när man kör i kö med bara halvljuset på.

Och värmen. Den tar ju aldrig slut!! En arbetskamrat kom på sig själv att få vårkänslor när han gick ut på lunchen idag. I november. Ingen snö i hela vårt avlånga land, skidläger som ställs in och tävlingspremiärer som är hotade. Växthuseffekt? Möjligen.

Och de som bor vid asfaltvägar - fattar de hur lerig en grusväg kan bli en varm november? Jag tvivlar. På jobbets parkering är jag ensam om den speciella utsmyckningen på bilen, men redan i Krokom på ICA-parkeringen har jag sällskap av flera. Eftersom jag definitivt inte kunnat beskriva det bättre själv, så länkar jag i stället till Stefans version om hur det är att bo vid en landsväg, denna svinvarma november.

Det, enligt mig, förträffliga uttrycket "Svinnovember" har jag lånat av Peter Swedenmark, krönikör i lokaltidningen LT i många år.