3 september 2016

Tydligen höst

Åtminstone om man får tro våra kvigor som spenderat sommaren i buan.

Började dagen med en rivstart igår. Satt med tekoppen lugnt vid frukostbordet, då jag plötsligt ser att bilarna kör väldigt sakta ute på vägen, tills TaxiAnki helt stannar för att släppa förbi våra sex i sakta mak promenerande kvigor (tonårsbrudar!!!), som tydligen fått nog och bestämt sig för att själva gå hem från buan en dag tidigare än jag planerat.

Jag sliter åt mig en fleece och drar på gummistövlarna och rusar ut med pyjamasbyxorna fladdrande runt vadorna. Killarna reagerar blixtsnabbt även de, men innan vi lyckats rycka med oss lite kraftfoder i en hink ur fjöset hinner skoltaxin komma och jag hojtar åt den äldste att stanna kvar och hjälpa mig, mot löfte att jag skjutsar honom till skolan sedan. Under tiden har kvigorna fortsatt promenaden så långt det går att komma västerut innan byn tar slut.

Jag galopperar efter och vrålar mitt "kooossaaaan komman då kooosssaaan"!! Någon skönljudande kaukning var inte att tänka på. Alls. Även om jag verkligen hade kunnat, alltså... Till slut stannar de och vänder om. När jag kommit ikapp - typ.

Med bufflande efter kraftfodret som jag vägrar släppa ifrån mig förrän de är säkert inom lås och bom igen och lite sedvanlig bångstyrighet lyckas jag ändå få med dem in i hagen, där sonen laddat med extra god "mat". Puh! Att jag sedan inte hittar en av kycklingarna när jag släpper ut hönsen, blev liksom en bagatell i jämförelse.

Ja, vad säger man? Tur som en tok hade vi nu återigen!! Tror benhårt att någon/något vakar över och hjälper mig - hela tiden. Marginalerna är liksom nästan alltid på min sida, även om livet inte jämt flyter på som värsta gräddfilen.Tänk om de kommit ner till byn när vi hunnit åka på skola/jobb? Var/hur/när hade vi hittat åt dem igen då?? Jag vet inte....

Men ett vet jag. Har sagt det förut och säger det igen: Den som säger att "på landet händer det väl aldrig nå't" - den har aldrig varit på vår gård!!!

31 augusti 2016

Det där "busseriet"


Jo, det har ju som blivit några resor i sommar.

Ytterlännes i maj, Hälsingland och Höga Kusten i juni, Verkön, Skadoms Plantskola och Nordingrå i augusti. Dessutom en Hälsinglandsresa som blev inställd. Med facit i hand var detlika bra det, för efter de turer som blivit av och förberedelserna inför två Rysslandsresor i september, två musikresor i oktober, en Spa och en julmarknadsresa i november så inser jag så sakteliga att, ja det har nog lagts ned en hel del tid för detta.

Kanske inte helt konstigt då att jag inte hinner så mycket av allt det där husliga arbetet som också liksom faller på min lott. Enda föresatsen jag hade inför semestern var att städa huset ordentligt. Det gick sådär – har visserligen dammsugit otaliga gånger och lyckats torka av golvet två, men storstädning? Näh!

När väl resorna rullar är det både roligt och givande. Och vilka fina människor vi får träffa och lära känna! Men. När vi tvingas ställa in, när jag räknat bort mig,  när jag på något outgrundligt vis helt missat något särskilt önskemål från någon av gästerna och får ta till alla medel för att fixa det ändå, när jag glömt avboka eller minska antalet i tillräckligt god tid så det ändå kostar pengar – då är det inte fullt lika kul.

Under en period i sommar, när framförallt jag inte räckte till, prioriterade fel, och tilliten och förtroendet för nu och framtiden fick sig en törn. Då blev allt lite för mycket, skört och ömtåligt och det var nära att vi la ner alltihopa. Även om tanken var frestande, så var anledningen fel. Så i efterhand känns det bra att vi ändå valde att fortsätta. I alla fall för nu. 

Sedan får vi väl fundera igen, i lugn och ro hur vi ska göra med hela resepaketet. 
Hur länge orkar vi och tycker att det nästan, nästan alltid är bara kul?

23 augusti 2016

Just nu


Är vi på semester med familjen och jag mår så oförskämt bra!!!!! Trots att ena sonen frös på fisketuren, att den andre inte vågade fiska på grund av gungandet och att vi rensat fisk i tre timmar!!!!

För innan fick jag uppleva en "dream come true" Kan säga så mycket som att bilden ger en ledtråd.

17 augusti 2016

Två kalas, ett bröllop och en begravning.


Just nu sitter jag på ett tåg till Linköping, där min farbror ska begravas. Han var den av pappas syskon som levde längst. Nu finns det ingen kvar. Visserligen sa jag till min kusin när hon åkte från Landön för bra precis en månad sedan ”att vi får inte låta det dröja lika länge till nästa gång vi ses”, men jag hade ju hellre sett att vi fått anledning att träffas av något annat skäl. Men resan ger mig lite egen tid, som jag väljer att lägga på lite  uppdatering här på bloggen.

Jag har känt mig som värsta Dalaexpressen den här sommaren. Först besöket i Malung, några veckor senare ett 50-årskalas i Mora och den gångna helgen ett 100-årskalas i Insjön. Mycket roliga och trevliga tillställningar alla tre!

Sean var det ju det där bröllopet i Vallbo, som vi trodde ”bara” skulle innehålla en vigsel, men som ju närmare det kom utökades till både mottagning, middag och tårta och blev en superkul tillställning med nya bekantskaper. Jag hade fått förfrågan om att fota – det är ju alltid lite som det är. Är ju långt ifrån proffs och behöver gott om tid – något som de som inte alltid finns i brudparets planering. Nu åkte vi ner till ”Fjällkajakstranden” vid Ottsjön – igen – och vädret var nästan lite för bra. Jag smällde i vanlig ordning nog av några hundra bilder och är nöjd med några. Typ.

När vi väl insett att det blev middag och hela ”köret” var vi liksom redan på plats. Ingen hade förberett något bus, tal eller annat spex. Så jag satte brudparets tre söner på att författa frågor till ”räck upp en sko”. Det blev riktigt kul – enkelt! Sedan höll brudens far tal, brudgummens kompis och brudparets nya kompisar. Och vi som var de enda som representerade släkten – ja vi bestod av sönerna, sambon som hellre dör än ställer sig upp och pratar inför folk och hans kusin som sa likadant – åsså jag då. Snabbt som ögat författades ett tal under hämtningen av de glömda tårtorna. Med tanke på hur oförberett det var, måste jag säga att det blev rätt bra ändå. Hyfsat roligt och faktiskt uppskattat av såväl brudpar, deras söner och övriga gäster.

50-årskalaset i Mora hölls på ångbåten Engelbrekt. En väldigt vacker båt och maten som serverades ombord var det godaste jag ätit på länge. Hädanefter ska jag låta långkoka allt kött i minst 12 timmar – bara jag kommer ihåg det. Temat var ”Skepp o’hoj” så värdinnan var klädd till matros och värden som pirat. Själv hade jag iklätt mig något som påminde om Pirates of the Carribean’s pirattjejers utstyrsel och sambon hade hittat en slips med Wasa King på. Men det blev så varmt ombord att jag fick lov byta kläder efter halva tiden, för att överhuvudtaget överleva. Till det här kalaset hade jag dessutom faktiskt förberett ett tal. Lite surt då, när en tidigare talare hade använt sig av samma idé – ord på jubilarens namn. Men på något vis lyckades jag svänga till även det så att det inte blev helt en trist upprepning.

Vädret den kvällen var helt magiskt. Jag tror aldrig jag njutit så mycket av en båttur som just denna. Inte minst på grund av att sambon var med och allt, precis allt var hur mysigt som helst. Ja – faktiskt – hela kvällen var magisk! Nu vet jag ju att det inte går, men just detta skulle jag gärna vilja uppleva någon gång i repris. Möjligen med undantag av taxifärden hem – visserligen skrattade vi oss halvt fördärvade, men det var den mest surrealistiska upplevelse jag varit med om, när taxichaffisen stänger av taxametern och ”kidnappar” oss för en sightseeingtur runt Orsa mitt i mörka natten, trots att de som bokat taxin efter oss ringer gång på gång och undrar var hen är. Bäst av allt: Kommentaren när de roade, men förbryllade stockholmarna klivit av: -”Yess, där tog vi poäng till Orsa igen!!” Fast jag skulle nog kunna säga att det var precis motsatsen som skett…..

Så i helgen avslutades kalassommaren med ett välplanerat och efter konstens alla regler levererat dubbelkalas. Först mottagning hemma hos jubilarerna i deras trädgård, med femkamp för att lära känna bordsgrannarna och underhållning av två mycket begåvade ångermanländskor ”Duo Söstra mi”. Temat denna gång var ”du är en stjärna”, vilket gav utrymme för fri tolkning – jag tog Offerdals ”nya” - en av de tre folkdräkter jag numera förfogar över, medannågon annan kom i chic klänning, fimstjärnehatt och dito glasögon och någon tredje i paljettskjorta och glammiga skinnjeans. Här var gott om vänner från förr. Många som jag inte sett på 25 år. Kul! Sedan förflyttade sig alla till Insjöns Hotell. Där bjöds det grymt god mat i en buffet, tårta förstås och massor av tal – hur många som helst faktiskt. En bejublad sketch och underhållning av jubilarernas döttrar gav den allra största behållningen innan bandet Four-on-the-floor äntrade scenen och alla kastade sig ut på dansgolvet och tokdansade tills det var dags att göra kväll. Galet kul!! Och trivsamt som attan att sova kvar och få tillfälle att prata med alla gamla godingar till frukosten dagen efter. Men det ska erkännas att jag somnade som en stock när jag kommit hem på söndagskvällen – att själv köra 90 mil på två dagar med kalas däremellan, nja det är nog lite över min förmåga nuförtiden. 

Dansveckobesök i Malung


De där dansdagarna i Malung… Jo – det är utan tvekan något bland det roligaste jag gjort i sommar. Av kategorin hysteriskt tokfnissande och skratt dygnets alla vakna timmar.

Vi blev till sist sju tjejer/brudar/tanter som åkte iväg för att fira klart byns 40-åring sedan januari. Det var ju först och främst en present till henne. Vi hade hittat ett litet vandrarhem i Siknäs, ca 3,5 mil från Malung. Visserligen lite längre ifrån händelsernas centrum, men löjligt billigt, så vi som är vana att köra såg det inte som något problem.

Vandrarhemmet var jättefint och hade egen brygga i Dalälven, där vi drack kaffe och smidde planer (inte alltid helt seriösa, ska tilläggas) så att skrattsalvorna ekade ända bort till de förskrämda barnfamiljerna vid gungorna. På gångavstånd fanns även en liten tjärn, perfekt att ta ett morgondopp i (för övrigt det enda för min del denna sommar). Gänget som reste tillsammans var mer bekanta än goda vänner sedan länge – men det funkade så fantastiskt bra. Alla tillsammans, hela tiden och inga krusiduller. Kanon!

Så till själva dansandet……. – Först blev vi helt förskräckta. Jag var nog beredd att vända och åka hem. Direkt. Det var ett åmande och gnussande och stilar som vi absolut inte kände oss bekväma med. Sedan buggade ALLA precis varje snabb låt. Jamen – jisses – vad gjorde vi där?? Efter en stunds gruvande så var det bara att ta i från tårna och bjuda upp, tala om att ”nej, tyvärr jag buggar inte” och förklara att gnuss INTE förekommer i de jämtländska urskogar v i kommer ifrån. Det gick hur bra som helst! Sedan kom nästa klurighet – vi är ju vana att en uppbjudning innebär 2 danser – men här körde de flesta 4! Bara att fråga och förhöra sig så gick det utan fadäser.

Men så blir jag uppbjuden av en trevlig mas – och jag hinner inte förklara att jag inte kan bugga – han bara kör. Och jag med!! Hur kul som helst. Man borde ha lite mer Pippi Långstrump i sig – ”Det har jag aldrig gjort, så det klarar jag säkert”. Visserligen har jag gått några kurser för sisådär 25 år sedan, men jag har aldrig buggat på dans. Folk är så duktiga och har sådana krav. Men här var det annorlunda – nästan alla jag dansade med gjorde det efter sin egen bästa förmåga och för att det är kul! Utan prestige, utan prestationskrav. Så himla kul att jag nog buggade mer än jag foxade resten av de två kvällarna – efter min förmåga och nivå. Det var liksom bara att säga till att ”jag är nybörjare” så anpassade kavaljererna turerna därefter.

Men visst hände det att det inte funkade ändå: - Vi konstaterade att göteborgare klarar vi inte att följa, jag fnittrade hysteriskt när jag absolut inte klarade av att följa en som hade väldigt mycket konstiga turer för sig i foxen och sedan stolt förklarade att ”det där är mitt eget, det har jag kommit på själv” – Nähä, det menar du inte!! Jag kommer även ihåg grabben i träskor som förkunnade att han minsann tävlat i bugg, men nu hade han druckit alkohol – och sedan glatt slängde omkring mig som en vante över hela dansgolvet. Och han som på grund av sin CP-skada inte klarade att dansa fox, men buggade med kvällens grymmaste hastighet. Och sist men inte minst – bland alla dessa människor lyckas bjuda upp någon som känner en enda människa i Östersund – och det är min kompis, och därefter bli uppbjuden av en som varit och fiskat i Jämtland, och det visade sig vara i sjön där jag bor. Att jag dessutom sprang på några ”gamla” dalakompisar gjorde ju inte saken sämre. Många kanonroliga minnen blev det.

Behöver jag tala om att vi redan bokat till nästa år??? Fastän turbon gick på den ena bilen så det blev en massa krångel för några på hemvägen och fastän det går åt värdefulla semesterdagar som kunde ha spenderats med övriga familjen. Så kul var det!!!

26 juli 2016

Så mycket att berätta

Först var vi ett gäng på sju tjejer/tanter två kvällar på dansveckan i Malung. Något som blev ännu roligare än jag kunnat föreställa mig. Har inga bilder därifrån, men massor att berätta. Ska skriva ner allt (hoppas jag) - snart!

I fredags var vi på sambons kusins bröllop i Vallbo. Samma kyrka, samma fotoplats, precis som på förra årets bröllop. Tog en massa bilder, varav några blev riktigt, riktigt bra. Kommer ett rejält bildinlägg och några tankar till det - vilken dag som helst.

Jobbar, jobbar och jobbar igen. Alldeles för lite folk, så det sjunker sakta in att det bara finns en väg att gå - stänga "skiten". Men det känns som att de som väl kommer in är ännu nöjdare än förr om åren. Kanske lägger vi alla lite extra manken till, nu när vi känner vart vindarna blåser.  (Kollegan fick t o m stort beröm av självaste nye kommunchefen som kom in inkognito idag!!)

Laddar för 50-årskalas i Dalarna - blir tre resor ner dit i sommar - nästan som på den "gamla goda tiden". Sambon ska med - och vi jobbar på utstyrseln. Lite i alla fall...

Dessutom har jag av bara farten gått ner 4 kilo utan att anstränga mig egentligen. Har benhårt hållit fast vid föresatsen att motionera 3 ggr i veckan och äta lite mindre sent på kvällar och nätter. Motionen har ibland "bara" blivit en hundpromenad, men ändå. Började springa, men fick ont i ett knä lagom tills kilometertiden började likna något snabbare än att gå. Så efter det har det blivit cykling, mest till buan. Igår kväll lyckades jag t o m med något så ovanligt som att värma upp med en hundpromenad, jogga några kilometer så att jag blev tillräckligt varm för avsluta med ett dopp i Landösjön. Årets första - och det var riktigt, riktigt skönt, fastän klockan var 22.00 på kvällen.

Framförallt är det roligt att röra på sig, jag har varit piggare och gladare än på länge och känslan är att jag inte längre är den där mulliga, äppelkindade bondmoran, som jag blev så förvånad över att se på bilderna från Kroatien i höstas. Ända tills jag verkligen ser mig själv på bild igen. Bondmoremodellen sitter kvar som den ska - fastgjuten!  Så sambon har nog helt rätt i sin analys:

 - "Jorå, litte mindre arsel och mycket mindre tuttar har det nog blivit"

Var väl inte riktigt så jag hade hoppats på att min eventuella omfångsminskning skulle yttra sig, så tjejen utan karaktär och tålamod lessnar och tänker att "då var det väl ändå detsamma, för känslan och humöret är ändå det viktigaste" - och köper sig ännu en glass till kaffet ur sortimentet i glassboxen vi har på jobbet.............

16 juli 2016

Världen och vi

Dessa vidriga terrorattentat som fortsätter att förekomma världen runt, blir så mycket påtagligare och tydligare när de sker i Europa, i städer där mina vänner nyss turistat och levt rivieraliv. Och när vi sätter oss i soffan igår kväll, pågår en militär statskupp i nästa stora turistland. Jag som tänkte att världen, människorna någon gång skulle bli klokare än vi varit, men icke.

Det gör ont, förskräcker och till viss del förlamar.

Vad är meningen med allt vi håller på med när ondskan ändå envisas med att visa sitt fula tryne i alla möjliga och omöjliga situationer? Som en god vän och fikakompis skrev (kunde inte sagt det bättre själv):

"Kan vi inte sluta bråka och ha ihjäl varandra! Bara sitta ner, fika ihop och försöka umgås och uppföra oss. Vaknar ännu en morgon till fasansfull rapportering. Trött och ledsen"

Stor tröst då när min kusin jag inte träffat på 10-12 år tagit sig med man och son ända från Linköping bara för att hälsa på hos oss en kväll och natt. Det är ju familjen, släkten, vännerna som betyder mest alla gånger. Ungefär i den rangordningen. För ibland, och faktiskt precis i detta nu, tvingas vi (jag åtminstone) prioritera även bland den kategori som skänker glädje, energi och framtidstro. Ibland svåra, men alltid självklara val.

Åter till kusinen. Vi ser ju ofta saker hos andra som personen i fråga själv inte ser. Jag har ju alltid varit "lik på mammas sida" - samma näsa, ansiktsform etc som mamma, någon moster och en hoper kusiner. Men att som nu få höra att -"Du är så lik Ida, när du står där vid bänken - din kroppshållning, gester - allt! Och middagen - det är också som hos Ida!" Detta kan mycket väl vara den finaste komplimang jag fått i hela mitt liv. Visserligen var jag alltid "Pappas flicka", men mamma var den snällaste, mest omtänksamma, goda människa som någonsin gått på denna jord - om du frågar mig. Att likna henne, om så bara i gester och middagsfixning, det är stort!!

9 juli 2016

Bo Kaspers Orkester



I 25 år har det här gänget kantat min väg. Det har varit perioder av mer och några perioder av mindre lyssnande. Kollade igenom alla skivorna på Spotify och insåg att jag har en relation till varje låt på varenda skiva - utom den där några väl valda låtar är översatta till engelska. En låt för varje skede, varje sinnesstämning, varje fas i livet. Lite "soundtrack of my life" över det. Mycket melankoli, vemod och framförallt - realism. I varje låttext, som formligen kryper in under skinnet och stannar där. Musiken i samklang med varje ord, ofta lågmäld, men lika ofta med piruetter av harmonier och blinkningar till andra musikstilar än förväntat. Och jag som någon gång sagt att jag inte alls gillar jazz - varför älskar jag då formligen BKO? Ja, det är inte lätt att veta, men jag tror det ligger i texterna, framförandet och att musikgenren som nyttjas just då får underordnad betydelse. Så kan det vara.

När vi var på bussresa i början av juni passerade vi Galtström för guidning och middag. Då upptäckte jag affishen som annonserade att Bo och gänget skulle komma till Galtströms musikfestival den 2 juli. Visserligen visste jag ju redan då att de även kommer på Yran, men som vanligt var jag ju tvungen att kommentera"hur mysigt skulle inte det vara", varpå en av våra resenärer, G, uttryckte samma kärlek till deras musik som jag. Skulle vi? Ja!! G är drygt 20 år äldre än jag och inte så intresserad av att stå att trängas på Yran, och jag, ja - jag insåg ju att det skulle bli två helt olika upplevelser med favoritbandet.

Så G ringde en kompis och så packade vi in oss, picnickorgen och rejält med regnkläder i bilen för de 27 milen till Galtström. Det regnade kraftigt när vi for och våra respektive män skakade på huvudet och idiotförklarade oss, men vi kände oss väl rustade och inget skulle kunna stoppa oss.

När vi kom fram regnade det fortfarande, om än mindre, vi fikade gott, kollade in Anna Stadling (var stolt över henne Sundsvallare!!) och Gabriel Kelly (jo, den där Nashvilleresan m å s t e bli av någon gång...) i lätt duggregn och väl inkapslade i våra regnkläder tillsammans med ca 2 000 andra - övervägande medelpadingar gissade vi. När sedan Bo Kaspers kom in på scenen gjorde även solen entré. Kan det bli bättre??

Vi njöt av varje sekund, kan jag lova!! När så den ordinarie speltimman tog slut, ropade G spontant och mycket indignerat - "Men - inte redan???" Och inte hade de spelat den där nya, som är så fin som hon tyckte så mycket om heller! Som visade sig vara samma som min tilltänkta bröllopslåt, om nu sambon någon gång ändrar sig beträffande det. Vi fick vänta till absolut sista låten innan den spelades -  Tack!

På vägen hem skiftade himlen i alla varianter av rött och vi tre i bilen kände oss verkligen som att vi satt i en "silverfärgad missil" genom natten, upplyfta av konserten, lyckliga, glada, euforiska och inte det minsta trötta. Och jag insåg att livet har verkligen mycket kvar att ge - om man bara har förmånen att få behålla hälsan.

Två bonusar, dessutom, i det hela var att jag:

1) Träffade mina Sundvallskusiner - vi har väl inte träffats alla tre samtidigt utan att det varit någon begravning på ett par decennier, minst.
2) Lyckades få en person som inte lyssnat så mycket på BKO förut, att falla pladask för en av låtarna på senaste skivan (som för övrigt nog kan vara den bästa - hittills - vilket anledningarna till kanske delvis kan förklaras genom denna artikel).

Och om exakt två veckor sitter jag förhoppningsvis här igen, med exakt samma magkänsla. Lycka!