10 juni 2017

Hamnat i ett flow.....

Det går bra nu - alldeles för bra, kanske? 

Kom i torsdags alldeles för sent på att jag ville göra chokladbollar i tyska flaggans färger - och så finns svart karamellfärg på ICA i Änge!! Sedan skulle vi tanka i Tulleråsen, men där var fel på uppkopplingen mot Telia, så det gick inte. Tankmätaren stod på 0, men som genom ett under tog vi oss heela vägen hem till farmartanken.

Sedan jag var 9 år har jag sagt att jag "ska bli lärare när jag blir stor". Tydligen blev jag stor vid 52 års ålder, för nu har jag äntligen provat. Det var det svåraste och det mest energikrävande jag någonsin gjort i mitt liv utan utbildning, utan erfarenhet, men med en brinnande lust att lära, lära ut och göra språk lika roligt och intressant som jag tyckte att det var. Jag kan inte påstå att jag lyckats i mina intentioner fullt ut, långt ifrån alla elever har tyckt att tyskan varit kul den här terminen, men några få säger sig ha lärt sig åtminstone något - och presterat därefter på test och prov. Men dessa elever - de har lärt mig massor!! De har gett mig massor. Alla har kommit mangrant på lektionerna - bara en så'n sak. Och med ett visst mått av mutor (fika på sista "riktiga" lektionen) får jag höra att de tycker att terminen ändå varit OK fastän jag använt dem som försökskaniner i min vuxna "skollek". Då svämmar hjärtat nästan över. Att sedan en elev som i princip sovit sig genom tyskalektionerna ber om receptet på kakan, fastän det bara finns på tyska - då känns det rätt, bara så rätt!

Så nu sitter jag här - med ett erbjudande som jag tackat ja till, men inte hunnit skriva under ännu - och en ny intervju - båda inom skolans värld. - Och nej, jag är inte klar med detta ännu! Jag VILL fortsätta ett tag till. Så länge jag har energin, intresset, viljan. Även om det blir i ett ämne som jag inte har samma kärlek till som tyskan. För ett har jag lärt mig: Det handlar om att lära, men det handlar främst om dessa unga människor väg till ett eget lärande. 
Och så idag - plockat rabarber och kokat världens godaste saft. Satte av mot skogen för lite motion. Ja, jag kallar det inte att träna längre, för det är ju verkligen inte på den nivån numera. Men motionerar gör jag, efter min förmåga. Och plötsligt händer det!! 9 km i skogen i vad andra skulle kalla promenadtempo, men för mig är det verkligen att jogga - utan att gå ett enda steg. Över stock och sten, genom tyngsta och blötaste myr, på skogsväg och nerför hägna. Det gick!! Tiden pratar vi tyst om - normala löpare hade hunnit dubbelt eller tre gånger som långt, men ändå. Och som om det inte var nog kantas hela turen av försommarens alla blommor: fjällviol, kärrviol, knoppande smörbollar, vårens sista blåsippa, rosling i knopp och blom, skogsstjärna, harsyra, orkideknopp (svårt se vilken sort i det läget), skogsviol och t o m en liten rödblära. Och sist men inte minst möter jag en fin räv, som först när 20 meter återstår bestämmer sig för att jag nog kan vara lite läskig att möta ändå....
Samtidigt är äldste sonen på träningsläger och yngste sonen lagar kökspryttlar åt morsan och livet, livet är så fint och bra att jag ju inte kan låta bli att undra vad jag gjort för att förtjäna detta?? Så nu är frågan - ska jag bara inse att bättre än så här blir det inte och lägga mig ner och göra ingenting, eller ska jag tor på att det håller i sig ett tag till? 

30 januari 2017

Skidkul

Måhända att det kommer att bli mindre utförsåkning än på väldigt, väldigt länge den här vintern, men i gengäld har jag på allvar återfunnit glädjen i längdåkningen. Det går inte fort, men det är en ren njutning. Dessutom har jag ju nu fått prova på skate lite mer på riktigt. En genomgång med proffsen på lägret i Åkersjön, lånat sonens längre stavar - och provåkt hans skateskidor en kort, kort bit.

När föret är som den här vintern - klisterföre varannan dag, typ - då är ju skate verkligen att föredra. Inga vallningsbekymmer, liksom. Och som igår, när det är stenhårt, så himla snabbt och kul! Vi formligen svischade fram i spåren sonen och jag - synd bara att han inte har samma tålamod - jag kunde åkt hur långt som helst, men dryga milen och max en timma var mer hans målsättning.

Idag hade jag mer begränsat med tid - trots att jag infört mitt livs första friskvårdstimma (tycker jag kan få unna mig det på min, på papperet, arbetslösa dag). Med nysnön som föll i natt, blev det bra mycket kärvare, men samtidigt ännu vackrare rent visuellt. Fast ändå - det känns som en dröm att glida fram mellan tallarna i  sakta mak.

Så högst upp på prioriteringen på önskelistan - just nu - står ett par skateskidor med tillhörande pjäxor och lite längre stavar. Det sista har jag nog nästan löst redan. Tänker att F kanske ska få ett par nya, lättare stavar till tävlingen - och vips kan jag ta över hans gamla.

29 januari 2017

Omstrukturering av livspusslet

Time flies....

Bokstavligen. Åtminstone känns det så.

Det taktiska draget att gå ner till 60% var inte så smart som jag trodde. Åtminstone inte när det handlar om att dra ner ett jobb från 75 till 20, där den krassa verkligheten i antal timmar släpar efter och börja ett helt nytt på 40 i en totalt annan "bransch". Jobbet tar som plötsligt mer tid än de 32 timmar jag arbetat tidigare. Kan inte slappna av en sekund och sover för första gången på så länge jag kan minnas riktigt dåligt. Så nära gränsen för den berömda väggen som jag varit de senaste veckorna, kan jag inte minnas när jag varit. Om ens alls.

Att sedan sambon är mindre positivt inställd till lärarjobbet bidrar såklart till ansträngningen. Och lite rätt har han ju. Att ta ett jobb på färre timmar, till lägre lön och dubbelt så långt bort, nja supersmart är det förstås inte. Särskilt inte när det är ett arbete som jag inte har någon erfarenhet att falla tillbaka på och som kräver fullständigt engagemang.

Men jag trivs! Trevliga arbetskamrater och charmiga "ungar". Men det är svårt och jag har varken fått till struktur eller planering ännu efter tre veckor. Något som jag hoppas att eleverna inte märkt så mycket av....

Men för att ekvationen ska gå ihop har jag fått titta på livet i övrigt och försökt välja något jag kan "plocka bort". Fjös och hönor är ju inte så snabbt avvecklat och just nu går F:s längdträning före det mesta, så det blev slalomträningen och alpina klubben som får stryka på foten. Svårast var nog att meddela klubbkompisarna att jag inte kan och vill vara med längre. När jag fick beskedet av ordföranden att de hittat en efterträdare som tar hand om "ploggruppen" blev jag bara lättad! Den träningen har mer känts som ett tvång än en glädje på senare tid. Kan ju även ha lite att göra med att killarna inte varit intresserade på flera år. En uppgift, ett engagemang mindre. Gott så.

Att den här så kallade vintern, med regn och plusgrader som ger isgator och gröna gräsmattor bidrar till den allmänna frustrationen, gör ju kanske inte saken bättre direkt. Idag fick killarna ställa in Åkersjöturen med skotrarna och jag hamnade med sparken på isen för att få till någon slags uteaktivitet. Känns inget vidare. Hoppas att vintern håller i sig i Österrike två månader till.

8 januari 2017

Nytt år - igen!

Jamen - Gott nytt på oss!

2016 summeras som året då min fars sista syskon gick ur tiden. Året då det gamla, invanda arbetet som gett mig så mycket, lades ner. Det har tagit på krafter och känslor. Mer än jag trodde, för vi har ju vetat. I flera år, har vi vetat att någon dag kommer detta att ske. Samtidigt nya öppningar för andra och oprövade blad. Bussresor, både som arrangör och som resenär. Ett bröllop och så femtioårskalasen som pärlor på ett radband. Dansat - javisst! På kurserna med sonen,  i Malung och sedan kom alla kvällar jag inte orkade, av diverse olika skäl. Lite skidor, lite skoter och några svängar med kajaken. Inte en meter motorcykel. Nya bekantskaper, nya djur i ladugården. Ilska och glädje, sorg och lättnad, förtvivlan och förtröstan - var sak har fått sin beskärda del av årets tid.

Och nu ligger 2017 här framför oss. Det oskrivna bladet med saker att se fram emot och annat som jag nog lite bävar inför. Det nya jobbet - hur ska det gå? Den minskade arbetstiden och tillika minskade inkomsten - hur ska jag prioritera? Special Olympics i Ramsau, sommarsemester, nya bussresor och förhoppningsvis mer tid till nära och kära. Jag vill ju gärna tro att det positiva kommer att överväga ändå!

10 december 2016

One of those days

Det blev inget av allt som planerats idag heller. Skulle baka julkakor och gå på Luciashow på Wången med bästa L och guddottern, men där åkte lillebror på kräksjuka och själv måste jag ha stängt av väckarklockan i sömnen, för när jag väl slog upp mina blå var klockan kvart i 11 - alltså t o m efter den tid vi bestämt att vi skulle träffas. Så det kanske var någon mening då....

Men inte har det blivit någon fart härhemma för det. Hamnade med största kaffemuggen i soffan och hann se både Vinterstudion, Ski Cross, innebandy och valda delar av "Shall we dance?" för kanske femte gången (jodå - lipade den här gången också, är så mycket i den där filmen som talar direkt till de delar av mig som jag inte alltid vill erkänna ens för mig själv), innan jag lyckades uppbåda lite energi till fjöstjänst och att sätta åtminstone en deg.

Men, återigen, det är en tid nu som liksom intravenöst suger orken och lusten ur mig, fortfarande. Trots att jag nu vet hur tillvaron kommer att se ut på det nya året. Det händer bra och roliga saker, men jag lyckas liksom inte fokusera, inte koncentrera energin till att få något vettigt gjort. Kör mellan träningar, möten, hemmet och jobb och är visserligen närvarande överallt - men inte mer. Trött som tusan och så påverkad av det här nya klimatet med dag-till-dag väder. Ena dagen minusgrader och vackraste vintern och andra dagen regn och tö, ishalka och äkta skitväder. Att emigrera till Svalbard, som någon föreslog, känns faktiskt som ett riktigt lockande alternativ.

 Ju just, mina arbetstimmar efter jul har precis utökats. Var på anställningsintervju i måndags, som överrumplande nog slutade i en anställning på 40% fram t o m juni. Jag har ju alltid wurmat för läraryrket, men trots att jag kommit in på lärarhögskolan några gånger, har det liksom aldrig varit läge, så jag har tackat nej. Men nu ska det alltså bli av. Nu eller aldrig, tänkte jag och tackade ja till en deltid som tyskalärare, bara för att få prova. Jobbet innebär lägre lön och dubbelt så långa resor, så med facit i hand var det kanske inte helt genomtänkt, men efter många, långa års planerande, beräknande och optimerande av det mesta i livet så gick jag åter en gång helt på känsla. För att planka ett citat från en god väns Facebooksida:

"You don't always need a plan. Sometimes you just need to
Breathe. Trust. Let go. And see what happens."

25 november 2016

En väg ut ur mitt vacuum



I natt sover jag på hotell i fjällen. Landskapet utanför är som direkthämtat från det vackraste julkort. Maten liksom onödigt god och sängen nybäddad och skön. Och allt kan från och med nu förändras.

I flera månader har jag jobbat utan att få något gjort. Levt som i ett vacuum. Allt är och blir bra, men lusten och viljan har liksom satts i pausläge. Tills vi skulle veta, tills vi kunde räkna på... Nu är det bestämt. Om inget oförutsett inträffar jobbar jag bara en dag i veckan efter nyår. Tills vidare.

Ja, det vill säga, jag lär ju jobba på gården, med bussen och allt ideellt arbete även fortsättningsvis. Men jobb som ger lön - endast en dag per vecka. Rent ekonomiskt blir det ett äventyr som heter duga, men annars så ser jag fram emot tiden. Tid att skriva, tid att sova, tid att vara.

Får väl se hur länge det varar....

30 september 2016

Snipp snapp snut och så var även september slut.

Och så gick hela september förbi utan att hinna bli dokumenterat i bloggen...

Men - vi har varit till Ryssland - hela familjen!
En väldigt annorlunda reseupplevelse. Intressant. Roligt. Tankeväckande.

Och nu bär det iväg till Trondheim med en bussgrupp.
Fast jag skulle helst stannat hemma och sovit lite. Hann med ett utbildningsuppdrag i Nässjö däremellan också. Puh!

3 september 2016

Tydligen höst

Åtminstone om man får tro våra kvigor som spenderat sommaren i buan.

Började dagen med en rivstart igår. Satt med tekoppen lugnt vid frukostbordet, då jag plötsligt ser att bilarna kör väldigt sakta ute på vägen, tills TaxiAnki helt stannar för att släppa förbi våra sex i sakta mak promenerande kvigor (tonårsbrudar!!!), som tydligen fått nog och bestämt sig för att själva gå hem från buan en dag tidigare än jag planerat.

Jag sliter åt mig en fleece och drar på gummistövlarna och rusar ut med pyjamasbyxorna fladdrande runt vadorna. Killarna reagerar blixtsnabbt även de, men innan vi lyckats rycka med oss lite kraftfoder i en hink ur fjöset hinner skoltaxin komma och jag hojtar åt den äldste att stanna kvar och hjälpa mig, mot löfte att jag skjutsar honom till skolan sedan. Under tiden har kvigorna fortsatt promenaden så långt det går att komma västerut innan byn tar slut.

Jag galopperar efter och vrålar mitt "kooossaaaan komman då kooosssaaan"!! Någon skönljudande kaukning var inte att tänka på. Alls. Även om jag verkligen hade kunnat, alltså... Till slut stannar de och vänder om. När jag kommit ikapp - typ.

Med bufflande efter kraftfodret som jag vägrar släppa ifrån mig förrän de är säkert inom lås och bom igen och lite sedvanlig bångstyrighet lyckas jag ändå få med dem in i hagen, där sonen laddat med extra god "mat". Puh! Att jag sedan inte hittar en av kycklingarna när jag släpper ut hönsen, blev liksom en bagatell i jämförelse.

Ja, vad säger man? Tur som en tok hade vi nu återigen!! Tror benhårt att någon/något vakar över och hjälper mig - hela tiden. Marginalerna är liksom nästan alltid på min sida, även om livet inte jämt flyter på som värsta gräddfilen.Tänk om de kommit ner till byn när vi hunnit åka på skola/jobb? Var/hur/när hade vi hittat åt dem igen då?? Jag vet inte....

Men ett vet jag. Har sagt det förut och säger det igen: Den som säger att "på landet händer det väl aldrig nå't" - den har aldrig varit på vår gård!!!